Kvar på lagret – 67 år senare
Inga-Lisa Holmgren är 87 år och lagerarbetare. Hon åker till familjeföretaget i Partille och jobbar nästan varje dag, året om. ”Vi har försökt att få henne att jobba mindre, men det går inte”, säger barnbarnet Henry Holmgren.
Norska pussel är en favorit. Annars tycker hon att de flesta leksaker är för stora nu för tiden. När vi går mellan hyllorna på Robetoys lager i Partille stannar Inga-Lisa Holmgren till ibland. Rättar till en rad med kartonger som står snett, flyttar en låda som står i vägen. ”Hon är som en hök”, säger en anställd när vi går förbi. ”Vet exakt hur hon vill ha det”. INGA-LISA TRÄFFADE ROBERT Holmgren 1949, när hon var 19 år gammal. Året därpå startade de företaget Robetoy, en leksaksgrossist som från början sålde alltifrån strumphållare för män till jojjo:ar med monterat snöre. Företaget växte, men när Robert Holmgren gick bort, bara fyrtiosju år gammal, stod Inga-Lisa inför ett stort val.
– Robert kände på sig att han hade besvär med hjärtat, så han sa till mig att ”händer mig något så är det bara att låsa dörren och sälja”. Men det gjorde jag ju inte, eftersom vår son Mikael, som var nitton år då, sa att han ville fortsätta att jobba med firman.
Sagt och gjort. Tillsammans fortsatte de att driva Robetoy och idag jobbar tre generationer Holmgren kvar, i form av Inga-Lisa själv, hennes son Mikael, hans två söner Henry och Robert och deras kusin Mona. – Jag har inte gjort något annat i mitt liv än att jobba här. Att jag fortfarande är kvar är inte konstigt, jag har haft mycket jordbrukare och företagare i släkten och de har alltid jobbat, har aldrig tänkt att nu är jag pensionär och ska gå i pension. Man fortsätter så länge man mår bra, och det gör ju jag.
Nu åker hon till lagret varje dag och packar ordrar. Det är ett fysiskt arbete, men att jobba på kontoret är inget alternativ. Det är på lagret hon vill vara. Till och med på helgerna, då är det extra lugnt och skönt för alla andra är lediga.
– Jag kan vakna mitt i natten och tänka att ”i morgon ska jag ta tag i den där saken”. Jag går inte på kommando, jag lägger upp mitt eget arbete, säger Inga-Lisa. NÄR HON INTE jobbar äter hon middag, dansar och spelar boule hemma på ”Bovieran”, ett seniorboende i Sävedalen med en stor inglasad trädgård och femton grader året om. Men hon känner ingen annan i hennes ålder som fortfarande jobbar.
– Mina vänner säger till mig att det är bra att jag är här, att de inte heller tycker det är så kul att bara sitta hemma och vänta på besök. När jag kommer hem härifrån är jag glad att vara själv, då har jag träffat min familj och andra människor hela dagen.
Hon erkänner att hon blir trött ibland och undrar varför hon gör detta, men att det alltid går över och dagen efter känns jobbet lika kul igen.
– Jag har inga planer på att sluta, men jag kan inte säga att jag ska hålla på hur länge som helst. Jag kanske vaknar en dag och märker att jag inte längre kan reda ut saker och ting. Sånt händer ju runt omkring en hela tiden, säger Inga-Lisa.