Bobbo vägrar släppa kameran
Bobbo Lauhage Född: 1949 Gör: Frilansfotograf för bildbyrån Kamerapress. Fotar mestadels sport. ”Varför jag jobbar när jag inte behöver? Visst, jag kan ju ligga hemma och sparka mig trött. Men grejen är ju att det är så himla roligt.”
Morbror Gustavs tyska lådkamera från 1946 var det som fick Bobbo Lauhage att vilja bli fotograf, och med ett helt yrkesliv bakom linsen har han inga planer på att lägga av. – Jag må ha en 70-årings kropp, men jag har ett sinne som en 40-åring, säger han.
Vi sitter i pressrummet på Scandinavium, men hade lika gärna kunnat vara i Bobbo Lauhages vardagsrum i Onsala. Så hemma känner han sig här.
På bordet framför honom står en laptop, en kamera med ett skrattretande långt objektiv och en nött, vit hjälm i plast. Han måste ha den på sig när han fotar hockey. Spelet går snabbt och han står så nära isen. Det har hänt olyckor i båset förr.
– Det är av säkerhetsskäl. Det var en tjej uppe i Timrå någonstans som blev blind, fick pucken rätt i ögat. Hon är sjukpensionär nu. Och en annan kollega fick en puck rakt på fingret. Det gick av. Inga roliga grejer, säger Bobbo Lauhage.
Alla här vet vem han är. Hälsar glatt, klappar honom på axeln. Drar en anekdot eller två. Bobbo Lauhage fotar främst sport, minst fyra dagar i veckan, trots att han fyllt 68 år.
– Varför jag jobbar när jag inte behöver? Visst, jag kan ju ligga hemma och sparka mig trött. Men grejen är ju att det är så himla roligt. Det är detta jag gjort hela mitt liv, jag har fotat OS, VM i hockey, fotboll, friidrott, en presidentinstallation, två kungabröllop och val sedan 68 och framåt. Detta är mitt liv och jag har ett starkt driv fortfarande. DET VAR MORBOR Gustavs fotografier från militärtjänstgöringen under andra världskriget som blev starten för Bobbo Lauhages fotointresse. Det fanns högvis av dem på landet i Värmlandsnäs, där Bobbo växte upp, fotograferade med en tysk lådkamera från 1946. På baksidan av varje bild stod datum, klockslag och namn på de som var porträtterade. – Det var så jag kom in i den här svängen. Direkt när jag gick ur skolan fick jag jobb på Handelstidningen, 1965 var det, när jag var 16 år. Sedan dess har jag fotograferat, säger Bobbo. Men någon fotoutbildning har han inte gått. Istället är det ”livets hårda skola” som har lärt Bobbo att aldrig någonsin ta ett nej. Det, och ett pärlband av fotografer som han jobbat med på bildbyrån HT-bild, med uppdrag för bland andra GT.
– Jag har levt hela mitt liv inom media. Säger någon att något är omöjligt, så säger jag tvärtom. Det existerar inte i min värld och har tagit mig långt. MEN OAVSETT ENVISHET, är det inte lätt att försörja sig som fotograf i dag, särskilt inte när man börjar närma sig 70 år. Efter ett jobb försöker Bobbo att sälja sina bilder via bildbyrån Kamerapress.
– Jag vet aldrig om jag får något sålt. I dag har alla tidningar avtal med bildbyråer. Det tycker jag är för jävligt. Det innebär att de bästa bilderna inte blir publicerade och dessutom får vi väldigt dåligt betalt. Bildjournalistiken har inte samma status som förr.
Men det är inte pengarna som gör att han fortsätter, det är en passion för fotografi. I vintras blev han dessutom den äldsta någonsin att nomineras till och vinna pris för Årets bild.
– Jag fick priset för att jag aldrig har gett mig. Även om bildjournalistiken är annorlunda i dag och jag jobbar mer eller mindre ideellt, så är det ett yrke som man antingen älskar eller hatar. Jag hatälskar det väl i och för sig, eftersom jag inte kan sluta.