VILL FÅ FLER FRÅN FÖRORTEN TILL IFK
Få förortstalanger har valt IFK Göteborg som språngbräda till Europa. Sedan i vintras är Angeredsprofilen Frankie Boakye en del av klubben – nu hoppas han få fler att göra samma resa. – Om de ser mig i IFK kanske killarna också får upp ögonen för Blåvitt,
Inne i Hjällboskolan gapar korridorerna tomma. Frankie Boakye går ned för en trappa mot utgången. De senaste fem åren är det här han har tillbringat dagarna som lärare för ”Lilla gruppen”, en grupp elever med extra behov. På eftermiddagarna och kvällarna byts klassrummet mot fotbollsplanen. Pennan mot fotbollskorna. Nu har alla elever gått hem för dagen, men två lärarkollegor hojtar på oss när vi går förbi.
– Ey, vad ska ni göra med vår tränare? Ska ni värva honom till United? Har han varit er tränare? – Han har tränat alla i Angered. Alla må vara en överdrift, men om du stannar en fotbollsintresserad grabb i östra Göteborg vet han vem Frankie Boakye är.
Liksom många av invånarna i Angered har han rötterna i ett annat land. Från Ghana kom han som tioåring till Eriksbo 1985. Allt var nytt.
SEX ÅR SENARE började han träna fotbollslag. Han har fortsatt sedan dess. Varför flytta när man älskar det? När man behövs.
– Min drivkraft härstammar från min barndom, säger han. När jag kom hit blev jag omhändertagen av mitt närområde, av lärare och fritidspedagoger. Även när jag var ung drevs jag av att vara med människor och göra något för mitt närområde. Jag vill kunna göra så att någon annan får det lika bra som jag har haft det.
Tre gånger i veckan byter han om till IFK Göteborgs ställ, hoppar in i en vit minibuss och gasar söderut. Från Hjällbo till Kamratgården är det 11,5 kilometer. Resan tar 24 minuter med bil. Geografiskt är avståndet kort.
Socioekonomisk och fotbollsmässigt är det en annan värld.
Få är de spelare från Göteborgs östra förorter som på 2000-talet lyckats etablera sig som startspelare för IFK Göteborg . I ett reportage i magasinet Offside i vintras talade klubbens ordförande Frank Andersson om bilden av klubben i förorten.
– Jag tror det är så att IFK uppfattas lite grann som tråkig och väldig mycket svenskt. Blåvitt ses lite grann som den vite mannens klubb, sade han då.
Trots att akademin ofta haft gott om spelare med rötter i andra länder än Sverige har det sällan återspeglats i seniorlaget. Vid ett besök på en fotbollsskola i Bergsjön häpnade Mats Gren när en elvaåring ställde frågan:
– Varför är IFK Göteborg rasistiska? ELAKA RYKTEN ELLER oroande verklighet? Oavsett vad har talangerna från Kortedala, Bergsjön och Angered – och de har varit många – riktat sina drömska, målinriktade blickar någon annanstans. Mot Norrköping, Hisingen eller London.
– Jag har inget belägg för det och jag har inte gjort någon form av studie på det, men jag tror att ungdomarna i förorten inte har känt att Blåvitt har varit deras förstaval i Göteborg. Det har varit Häcken, säger Frankie Boakye. Kan du förändra det? – Jag tror inte att jag själv kan förändra den bilden. IFK måste jobba kontinuerligt för att ändra den bilden om man nu upplever att det finns en sådan bild. Sedan är det klart att jag kan bidra. Om de ser mig i IFK kanske killarna också får upp ögonen för Blåvitt.
– Som förening måste man profilera sig så att alla vill komma till en. Det är större än att bara jag eller Vladde (Vladimir Majdandzic, tränaren i IFK Göteborgs U17) ansluter till Blåvitt. MINIBUSSEN KÖR ÖVER E20 och närmar sig Munkebäckstorget. Frankie är på väg till veckans andra träning med IFK Göteborg U19-trupp och berättar om ett möte med Mats Gren som fick honom intresserad av att följa verksamheten på Kamratgården närmare.
– Vi satte oss ner och snackade fotboll och jag märkte att vi klickade. Han delade med sig av deras ambition. Efter det samtalet kände jag att det var intressant. Jag är inte i IFK för att förändra någon bild av klubben. De är själva väldigt måna om att påtala om att jag är här för att jag är en duktig tränare. Att jag har rötterna i Ghana är bara häftigt, men det är inte därför jag är här.
– Jag har aldrig känt det här att Blåvitt skulle vara en dålig klubb för invandrare. Jag har ingen personlig erfarenhet av det… men det är saker man hört på ryktesvägar. Vi pratade bland annat om de sakerna. Så ska det inte vara. Det är idrott vi håller på med, alla ska väl ha samma möjlighet? MÖTETS ANDRE DELTAGARE betonar samma sak. Rekryteringen av Frankie Boakye handlar inte om bakgrund eller bostadsadress.
– Rekryteringen är definitivt av fotbollsskäl. Det har absolut ingenting med det där att göra. Det finns ingen sådan baktanke från vår sida. Vi har tagit hit Frankie för att vi tycker att han passar in i vårt koncept, säger Mats Gren.
Minibussen svänger in på Kamratgårdsvägen. Som ungdomsledare i Angered i över tjugo år har Frankie levt nära mängder av killar som balanserat på lagens gräns. Killar som älskat fotboll men hamnat snett.
– När man bor i mitt område märker man att det inte handlar om att killarna ska komma till Chelsea, utan att de ska hålla sig undan från en massa skit, säger han. Det är det som är det primära. Fotbollen är ett redskap för att få dem att hålla sig undan massa problem.
Han kör förbi Kamratgårdens välklippta gräsmatta. En handfull U19-spelare går förbi bilen. De ropar och retar Frankie i förarsätet. – Oj, oj, oj Frankie! Le! – Där är mina killar. Jag kom i grevens tid nu, säger han när han parkerar minibussen. HÄR BEDÖMS INTE hans tränargärning efter hur många ungdomar som håller sig borta från kriminalitet. På Kamratgården bedrivs elitverksamhet. Serietabeller. Juniorlandslagsmän. Resultat.
– Egentligen hade jag inte tänkt vara med någon av storklubbarna för jag känner att ute i Angered så behövs jag. Jag vet att jag behövs som ledare tillsammans med mina kollegor. Men någonstans så kände