Göteborgs-Posten

Kallur tar nya kliv i livet

En åtta år lång kamp mot skador är äntligen över och Sanna Kallur fick det slut hon önskade sig: Drömmen om Rio blev sann och det var hon själv, inte skadorna, som till slut sa stopp. Och trots all smärta och alla bakslag genom åren så blickar hon bakåt m

-

GP träffar Sanna Kallur i samband med Göteborgsv­arvets invignings­fest. Sponsorn ÅF är också Kallurs arbetsgiva­re sedan 2007 och när den aktiva karriären nu är över unnar sig stjärnan en lugn vår och sommar. Framtiden är ännu oviss, men nuet är behagligt och hon känner ingen rädsla för det som komma skall.

– Det var nog mer för ungefär ett år sedan, när jag kände att snart måste jag tvingas lägga av på grund av skadorna. Då kunde jag känna skräck, panik och ”vad fasen ska jag göra med mitt liv?” För då kändes det som att det kunde komma så abrupt. Nu har jag fått ta beslutet själv och har en medveten semester. Jag ska ha en ledig sommar har jag tänkt. För första gången på många, många, många år.

Hon ger ett väldigt harmoniskt intryck. Lyssnar intensivt på varje fråga, kisar ut genom fönstret och grubblar innan hon returnerar sina svar. Efter närapå ett decennium av ”hur känns benet?” och ”när ska du lägga av?” tycks hon njuta av att nu kunna summera sin karriär och slippa försöka förklara varför det där benet inte velat samarbeta.

– Det är många gånger om jag har känt att vad ska jag säga? ”Jag har verkligen inget nytt. Jag har inget nytt! Jag är i precis samma läge:

”Nu har jag fått ta beslutet själv och har en medveten semester. Jag ska ha en ledig sommar har jag tänkt. För första gången på många, många, många år.”

Benet gör ont och jag vet inte när jag ska tävla, men jag fortsätter försöka. Vill ni verkligen göra en till intervju på det temat?” Då har jag varit trött på det. Det är många som har tyckt och tänkt saker om dig och din karriär genom åren?

– Ja, det är så roligt det där … Ibland har man ju läst nån krönika där det står ”gör som Jenny, ge upp!” Då blir man ju lite arg i stunden och tänker att jag ska ringa upp den jäveln (skratt). Men å andra sidan: Jag skadar väl inte någon genom att fortsätta försöka? Det är ju inte direkt så att jag finansiera­s med skattemede­l. Och jag har inte armbågat ut någon annan. Jag har bara gjort min grej vid sidan av.

– Men jag har ju känt ett väldigt stöd också. Det är mest i tidningar som folk har tyckt att jag ska lägga av. Men när någon har skrivit att, ”fan nu får hon ge upp”, det har nog snarare sporrat mig. Jag har tänkt att det blir kanske ännu roligare om jag lyckas då. Gör det ont att tänka tillbaka på alla år av kamp?

– Nej. Jag känner faktiskt en glädje på något vis. Tänk att jag gjorde det liksom. Så kan jag känna. Fan vad skönt att jag inte gav upp. Jag kunde lika gärna ha gjort det för fem år sedan, eller fyra år sedan eller tre år sedan. Tänk att jag inte gjorde det.

Varför gjorde du inte det? Gav upp?

– En på gränsen till sinnessjuk lojalitet till ett mål som jag hade satt upp. Och lika delar kärlek till sporten. Hur viktigt var det för dig att du tog till Rio förra året?

– Oavsett om jag hade lyckats eller inte så hade jag inte fortsatt försöka efter OS. Jag hade sagt till mig själv att funkar det inte nu så lägger jag ner ändå. Men rent känslomäss­igt har det betytt hur mycket som helst, att jag fick klara av det. Det är till 90 procent därför som det var härligt att lägga av, att det faktiskt gick vägen.

Sanna Kallur skrattar till. ”Gud jag pladdrar osammanhän­gande” säger hon och gnuggar ansiktet med händerna. Hennes öppna, spontana sätt har gjort henne till en av landets allra mest populära idrottare. Och under storhetsti­den som bland annat innebar EM-guld i Göteborg 2006, en fjärdeplat­s i VM 2007 och världsreko­rd på 60 meter häck 2008 var det förmodlige­n bara Zlatan Ibrahimovi­c som kunde mäta sig med hennes stjärn-

status i hemlandet. Att hon fick ta emot Jerringpri­set 2006 – samma år som Tre Kronor vann både VM och OS – säger det mesta om hur svenskarna hade tagit henne till sina hjärtan.

Men så kom sommaren 2008. Sanna Kallur hade redan börjat få ont i sitt ben, men åkte till OS som en av de stora favoritern­a att vinna guld. Vi vet alla hur det gick, svenskan stöp på den första häcken i semifinale­n och kunde inte hålla tillbaka tårarna i en plågsamt lång tv-intervju.

Kallur skakar på huvudet åt minnet.

– Det är det största misslyckan­det för mig. Fy fasen att bara ramla! Men jag klarade mig rätt så bra ändå, mentalt. Hur klarar du sånt?

– För att jag grinar. Jag grinar och grinar och försöker inte bromsa upp känslorna. Utan jag släpper ut dem och sedan hämtar jag mig ganska snabbt. Men det var ju ”intense” i ett dygn ungefär. Finns det något du ångrar i dag? – Det är lätt att vara efterklok, men när de första varningste­cknen på stressfakt­ur kom … det var ju startskott­et för de här åtta åren av skador. Det är klart att jag önskar att jag hade tagit det på allvar.

– Jag hade ju ont hösten 2007. Jag tror till och med jag hade ont våren 2007. Så om jag hade dragit i handbromse­n någon gång där och bara tagit någon månad ledigt ... Det hade kunnat förändra allt?

– Ja. Men man ligger ju på gränsen och man måste göra det för att få resultat.

I dag behöver hon inte ligga på gränser längre. Efter att ha sprungit en sista final, på inne-EM i mars, la hon av, för gott. Men friidrotte­n har hon inte släppt, Sanna Kallur håller koll på statistike­n, i alla grenar, och utesluter inte en tränarsats­ning i framtiden.

– Det är nog inte helt otänkbart. Men det är inget som jag har spikat eller så. Men det är säkert jättekul att vara tränare. Tror du att skulle vara bra på det? – På vissa bitar ja, vissa bitar nej.

”Det är nog inte helt otänkbart. Men det är inget som jag har spikat eller så. Men det är säkert jättekul att vara tränare.”

 ??  ??
 ?? Bild: MATHIAS BERGELD ?? GAV INTE UPP. Sanna Kallur har gjort sig känd som en kämpe. Trots ihärdiga skador har hon vägrat ge upp – och kämpat för att avsluta karriären på sina egna villkor. Vilket hon nu också gjort.
Bild: MATHIAS BERGELD GAV INTE UPP. Sanna Kallur har gjort sig känd som en kämpe. Trots ihärdiga skador har hon vägrat ge upp – och kämpat för att avsluta karriären på sina egna villkor. Vilket hon nu också gjort.

Newspapers in Swedish

Newspapers from Sweden