Bröder Hassan en novell Blasim av
Akta dig för nynazisterna när du är i Göteborg”, sa min finländska flickvän när vi låg nakna i sängen.
”Snacka inte skit. Vad skulle jag hitta på?” Jag tryckte en lång rad kyssar på hennes vänstra bröstvårta, och hon greppade tag om mitt huvud med bägge händerna som om det var en boll hon höll i. ”Vänta”, skrattade hon. ”Sluta, sluta ... Om du träffar några svenska nazister så säg åt dem att du inte är deras problem, för du bor inte i Sverige. Du är de finska nazisternas problem.”
”Visst, knäppskalle. Där har du en briljant lösning på problemet med hur man ska fördela hatet i världen, rent geografiskt!”
Jag kysste henne i nacken och drog in doften av hennes hår, som när man luktar på en vildväxande ört. Jag blundade och föreställde mig att jag var en insekt som mycket långsamt kröp över ett blad på en växt i en floddal där ingen människa satt sin fot. En växt som inte förstod sig på människans hat och grymhet och förbittring. Min flickvän Heidi, å sin sida, förstod inte varför jag så plötsligt hade fått lust att lära mig att skriva litterära texter. Jag försökte övertyga henne och lovade att jag skulle berätta alla detaljer för henne senare, men hon begrep inte varför jag inte kunde anmäla mig till en skrivarkurs här i Finland, där vi bor. ”Varför i Göteborg?!” undrade hon.
FÖR TVÅ MÅNADER SEDAN hittade jag av en slump, via gemensamma Facebookvänner, en annons om en skrivarkurs på arabiska som skulle hållas i Göteborg under ledning av en irakisk författare som bodde i Sverige sedan ett antal år. Kursen riktade sig uttryckligen till nyanlända flyktingar som talade arabiska. Jag skickade en ansökan via mejl. De gick med på att anta mig, och de tyckte det var roligt att jag var den ende deltagaren från Finland.
När jag kom till Göteborg var det söndagkväll. Det var regn i luften och staden var folktom. Jag hyrde ett rum på Hotel Vasa, hängde in kläderna i garderoben och tog en varm dusch. Jag satte på laptopen och läste igenom skrivarkursens annons än en gång: ”En bild säger mer än tusen berättelser.” Det var en anspelning på den välkända frasen om att en bild säger mer än tusen ord. ”Idag översvämmas vi av bilder, som har börjat förlora sin förmåga att förmedla uttryck och påverka oss just på grund av det oerhörda överflödet. En bild i en dröm. En minnesbild. Ett foto på Facebook. En selfie i mobilen. En bild på nyhetssändningen. En satellitbild. En bild av barndomens trauman: krigstrauman och fredstrauman. En tavla på en konstutställning. Reklambilder. Dagdrömsbilder. En bild på sovrumsväggen. En bild som upplöses i minnet hos en döende människa. En bild som tar form i hjärnan på ett barn som föds. Inne i var och en av dessa bilder finns det tusen och en berättelse. Vilken av alla dessa kommer du att välja för att berätta din historia för oss? Din egen historia med bildens och fantasins hjälp.”
DE HADE BETT ALLA deltagare att ta med sig en bild till den första dagen på kursen, en bild som vi tyckte var intressant eller spännande. För min del var kursupplägget som en högvinst på lotteriet. Att hitta den här författaren, brodern, som bad sina studenter att ta med en bild. Vilken skänk från ovan! Det var på grund av en enda bild och inget annat som jag åkte till Göteborg.
Jag sträckte ut mig på sängen och började kolla på tv. Jag kände mig både exalterad och förbannad på samma gång. Imorgon skulle jag träffa min broder författaren! Det hördes skratt utifrån korridoren och jag låste rumsdörren. Jag brukade säga till min mor att man måste gå specialkurser i vaksamhet för att kunna fortsätta leva i den här världen. Ända sedan jag föddes hade hon varit orolig och bekymrad, och jämt och ständigt kommit med varningar till mig och mina syskon. När jag var liten varnade hon oss för att klättra upp på hustaket när vi hörde flyglarmet och de iranska planen bombade oljefälten i Kirkuk. När vi blev större brukade hon varna oss för att glömma id-handlingarna hemma när vi gick ut, eftersom vi kunde fastna i en kontroll och hamna i fängelse. En militär disciplinkontroll, en poliskontroll, en folkmiliskontroll, en säkerhetskontroll. Vårt land bestod av en staty av diktatorn och en massa säkerhetskontroller. Till slut föll statyn av diktatorn på Paradistorget i Bagdad, och då började min mor varna oss för de amerikanska barbarernas våld och för bilbomber. Tiden gick och tuggade i sig våra rädslor och våra drömmar och våra liv. Min mor fortsatte med sina varningar ända tills döden kom och tog henne utan att förvarna. Hon dog helt plötsligt av hjärtstillestånd.
Till slut var det dags för bilden jag hade valt. Ett foto av en vit Toyota Corona, som för mig betydde idioti. Vår broder författaren stod som fastnaglad, helt orörlig, och stirrade på bilden av bilen.
NÄSTA MORGON FICK JAG hjälp av hotellreceptionisten. Hon förklarade för mig hur man tog sig till Angered, där skrivarkursen skulle hållas. Jag löste biljett och tog spårvagn nummer 9. Stadens centrum skilde sig inte så mycket från de större städerna i Finland, det var rent och prydligt och vackert. Men så fort spårvagnen lämnade innerstaden på väg mot Angered blev det en dyster syn, som påminde om förstäderna i Östeuropa.
Vi var tio studenter från olika arabländer. Författaren hälsade oss varmt välkomna. Han kände inte igen mig, den idioten! Han var besvärad och blyg, och såg inte sina studenter i ögonen. Han förklarade tanken med kursen för oss, och bad sedan sin assistent att visa bilderna som vi hade valt på en skärm mitt i rummet. Jag väntade avsiktligt till sist med att presentera min bild för de andra. En somalisk kille hade valt en bild av ett barn och en stege. Den symboliserade hopp för honom, sa han. En kille från Syrien visade en bild från andra världskriget: en kvinna som satt i ruinerna av ett hus och drack kaffe. Det var en bild som i hans ögon betecknade motstånd. En tjej som var född i Sverige visade en gråtonad bild av en ensam räv ute på slätten. ”Ensamhet”, sa hon. Till slut var det dags för bilden jag hade valt. Ett foto av en vit Toyota Corona, som för mig betydde idioti. Vår broder författaren stod som fastnaglad, helt orörlig, och stirrade på bilden av bilen. När han vände sig mot oss glittrade tårar i ena ögat. Jag såg honom rakt i ögonen, och han log mot mig.
När jag kom tillbaka till hotellet var jag trött. Jag bytte om och slog mig ner på en bar alldeles intill, bad om en whisky och ett glas vatten. Jag skulle bli tvungen att krossa näsan på honom medan de andra studenterna såg på. Den jäveln låtsades att han hade saknat mig, och omfamnade mig. Det kanske var sant att han hade saknat mig, men jag hade inte glömt hur korkat och tanklöst han hade betett sig. En karl i femtioårsåldern kom och satte sig bredvid mig i baren. Jag tänkte tyst för mig själv att svenskarna kanske är annorlunda än finländarna, och att den här mannen möjligen skulle överraska mig genom att inte ställa några polisfrågor. Men han svek mina förhoppningar, han hade som hobby att utöva förhör: ”Tjenare, vilket land kommer du ifrån?” ”Från Finland”, svarade jag. Mannen log, mitt svar hade naturligtvis inte övertygat honom, och innan han började gräva ännu mer i orsaken till min hudfärg betalade jag notan och gick.
Jag promenerade bort till stadsbiblioteket och satte mig där på en bänk. Vädret var härligt. Jag såg på fotot av bilen, som närapå hade förstört livet både för mig och för min broder författaren. Jag kände honom sedan barnsben. Ordet ”broder” kom inte över hans läppar när han umgicks med andra, och också jag räknade honom som min broder och vän. Vi hade bott och vuxit upp i samma kvarter. Ända sedan tonåren hade han älskat att skriva. Det var jag som hade börjat kalla honom ”min broder författaren”. Själv hade han inga planer på att ägna sig åt författaryrket. Han brukade säga att han inte ville skriva noveller eller romaner för att åstadkomma litteratur. Han skrev för att uppleva det han själv skrev om. I en av hans äventyrliga berättelser under tonåren var han tvungen att smyga sig in i sin älskades hus för att få en kyss. Jag varnade honom för att genomföra det. Han var galen. Flickan han älskade hade fyra bröder som inte skulle låta honom komma därifrån med livet i behåll om de fick fatt i honom. Innan han satte planen i verket skrev han, i vanlig ordning, en novell om hur han i hemlighet tog sig in i kärlekens hus. Han skildrade sina intryck och känslor i novellen, han beskrev med alla detaljer hur han smög sig in i huset och hur kyssen smakade i trädgården på husets bakgård. Sedan beskrev han hur han flydde över trädgårdsstängslet efter att nästan ha blivit upptäckt av en av flickans bröder, och vakthunden som jagade honom i en gränd ända tills han kom undan. Han var som en skådespelare som skrev manusen till filmerna om sitt eget liv. Slutligen förverkligade han sin novell, och lyckades smyga sig in i trädgården och utväxla kyssar med sin älskade under apelsinträdet, men han behövde inte fly och råkade inte ut för någon hund som i novellen. Han kände en barnslig entusiasm varje gång han försökte få verkligheten att
stämma överens med det han hade fäst på papper. Efter varje berättelse drog han sig undan i avskildhet för att jämföra sin fantasi med det som faktiskt hade hänt.
SEDAN KOM ÄNNU ETT KRIG till de eviga krigens land och ruskade om människornas liv. FN bestraffade diktatorn med ekonomisk blockad efter att han hade ockuperat ett litet grannland. I själva verket påverkades inte diktatorn av blockaden. Det var befolkningen som de fria och utvecklade länderna bestraffade med sin blockad och kuvade med hunger. Vi sågs inte så ofta längre. Jag var upptagen med att jobba för att försörja familjen, och min broder författaren hade slutat skriva och börjat arbeta som kringvandrande cigarettförsäljare. Vi träffades någon gång då och då, drack araq och utbytte livsbekymmer. Bägge två var vi rasande på diktatorn, som hade förgiftat våra liv och kvävt våra förhoppningar. En gång när vi satt och drack araq hade han tagit med sig en novell. Jag blev glad över att han hade tagit upp skrivandet igen och sa lite retsamt: ”Gud bevare dig. Det kommer att gå bra för dig att skriva igen, om Gud vill.” Han sa att vi skulle uppleva hans nya novell tillsammans! Det här var några månader innan diktatorn störtades. Berättelsen han
hade skrivit handlade i korthet om två unga män som stjäl en bil. De kör mot gränsen, så långt det bara går att ta sig med bil, och sedan korsar de gränsen illegalt, gående till fots. I novellen stannar de två unga männen på vägen och tar ett foto av bilen som kommer att rädda dem ur hemlandets helvete. De tar sig över gränsen utan problem och börjar planera hur de skall komma vidare till Europa. Så slutade min broder författarens uppdiktade berättelse, men den verkliga berättelsen slutade med katastrof.
I BÖRJAN LÖPTE HISTORIEN på som den skulle: vi stal min granne ingenjörens bil, körde längs motorvägen och tog ett foto av bilen, en Corona. Just när vi hade svängt av in på landsvägen fastnade vi i en plötslig trafikstockning. Vi blev rädda och ängsliga. Det var för trångt för att vi skulle kunna ta oss ut ur fällan. Bakom oss hade vi en lång kö med bilar. Vi hoppades att det bara rörde sig om en trafikolycka. Min broder bad mig att ta det lugnt, och sa att han skulle kliva ur bilen för att ta reda på vad trängseln berodde på. Jag tyckte inte det var någon bra idé, och bad honom sitta kvar. Men han öppnade bildörren och steg ur utan att titta åt mitt håll. Han gick iväg i riktning mot det som hade orsakat köerna och försvann. Efter bara tio minuter kom han tillbaka i sällskap med två beväpnade poliser som höll sina skjutvapen riktade mot hans rygg. De tog fast oss och därmed slutade den historien. Det var en säkerhetskontroll. Poliserna hade fått syn på honom när han gick runt bland bilarna och hade blivit misstänksamma.
Jag och min broder författaren hamnade i olika fängelser. Om inte amerikanerna hade invaderat Bagdad hade vi fått ruttna bort därinne i flera år. Den katastrofala invasionen blev vår livboj. Några dagar innan den ägde rum beordrade diktatorn att alla fångar skulle släppas ur landets fängelser för att det skulle råda kaos under invasionen. Jag behövde bara sitta inne en månad. När jag kom ut letade jag efter min broder författaren, men det fanns inte ett spår av honom. Han var försvunnen. Elden bröt ut i vårt land igen, den här gången på grund av inbördeskriget. Jag flydde och sökte asyl i Finland. Av en vän i Finland fick jag höra att min broder författaren hade passat på att lämna landet under oredan
som rådde när diktatorn störtades. Men jag visste inte att han var min granne och bodde i Sverige förrän jag hörde talas om skrivarkursen.
JAG TOG SPÅRVAGN NUMMER 3 till adressen som min broder författaren hade skickat. Vi hade kommit överens om att tillbringa kvällen ihop, prata och utbyta minnen. Det var någon högljudd fest på ett ställe som hette Oceanen. Vi drack och förebrådde varandra medan vi rotade i gamla hågkomster. Jag söp som en galning. Min broder författaren presenterade mig för några av sina vänner, och sedan gick vi ut för att röka. Jag kände ett plötsligt il av vrede när jag erinrade mig den unkna stanken i fängelset. Jag skrek honom rätt upp i ansiktet och anklagade honom för att vara en oansvarig och egoistisk idiot. Han försökte släta över allt som hans novell hade ställt till för oss, och sa att det hörde till det förflutna. Han ville att jag skulle fortsätta komma till kursen och att vi skulle återuppta vår vänskap. Jag sa att jag inte var intresserad av att skriva och inte brydde mig om bilderna på hans kurs. Han upprepade sina fraser och sina ursäkter och sa att det var helt rimligt att han klev ur bilen för att ta reda på varför trafiken hade stannat. Det var en ren slump att polisen hade fått ögonen på honom. Alkoholen hade fått mitt blod att börja koka. ”Jag var så korkad som trodde på dina påhittade historier”, skrek jag åt honom. Vi började bråka, och jag slog till honom över näsan så att han ramlade omkull på marken.
Dagen därpå tog jag tåget till Stockholm, och därifrån färjan till Helsingfors. Skallen värkte av bakfyllan. Jag köpte en öl och gick ut på däck för att röka och titta på havet. När jag kollade mobilen såg jag att jag hade fått ett sms med en bifogad bild från ett okänt nummer: ”Jag tycker det är synd att du inte tänker fortsätta kursen tillsammans med oss. Rent allmänt skulle den här bilden passa utmärkt som underlag till en bra novell. Jag hoppas att du vill delta nästa läsår. Hälsningar, Aleksander Motturi.” Det var en bild av mig och min broder författaren, som hade stoppat bomull i bägge näsborrarna. Jag kom inte ihåg vem den här Aleksander var. Det enda jag mindes var att blodet rann ur näsan på min broder författaren efter att jag hade drämt till honom, och att någon hade gått och hämtat bomull från baren. Det
var säkert Aleksander. Jag googlade på Aleksander Motturi: han var föreståndare på Clandestino Institut som höll i skrivarkursen. Den där Aleksander var också författare. Och vad fan var det här? Han hade skrivit en roman som hette Broder!
DEN STORSLAGNA ANBLICKEN av havet gjorde mig överväldigad och frustrerad över tanken på hur underligt livet är och hur underlig människan är. Jag saknade min broder författaren. Kanske hade jag varit för hård mot honom. Jag funderade på att skicka ett sms och be honom om ursäkt. I tankarna kunde jag se hans lugna, vemodiga anletsdrag från åren när vi gick i gymnasiet. Tiden hade tämjt min broder med sin våldsamma framfart, och han hade slutat leva ut sina fantasier som en bångstyrig häst. Den grymma verkligheten hade förvandlat honom, och nu var han bara en drömsk författare som lärde folk att skriva om bilder.