Jag har inte läst något så befriande sen Erica Jongs ”knapplösa knullande” i Rädd att flyga.

Hur kommer det sig att kvinnor som skriver om sex inte tas på lika stort allvar som manliga sexskildrare? Det frågar sig Sinziana Ravini och svarar själv: För att vi lever i en tid där kvinnors erfarenheter fortfarande underställs männens.

En ny våg håller på att skölja över den litterära världen. Den heter ”It-lit” och publiceras ofta on line på hemsidor som Muumuu House och n+1. Författarna är oftast unga och fashionabla, smått deprimerade hipsters som skriver om sina sexuella och intellektuella äventyr i en ton där skillnaden mellan intim dagboksstil och extravagant självhävdelse inte längre går att fastställa. Vissa kritiker har även sammankopplat denna nya strömning med den något äldre ”New sincerity”- vågen som företräds av den nyligen avlidne kulturförfattaren David Foster Wallace, Lydia Davis och Jonathan Franzen. Om 80- och 90-talets amerikanska undergroundkultur handlade om sex, lögner och videoband, verkar 2010-talets undergroundkultur ha bytt ut lögnen mot sanningen och videobanden mot den interaktiva web-cam kulturen. Med andra ord, ju råare och trashigare sex, desto bättre. So far so good. Men vad händer när en ung, kvinnlig författare börjar skriva om sina sexuella äventyr med sexköpare, kompisar och framförallt – kända män? Näthatskulturen strömmar över dem. DET VAR PRECIS vad som hände när Marie Calloway publicerade novellen Adrien Brody, som handlar om hennes sexuella eskapader med en känd, gift journalist, vars rätta identitet snabbt avslöjades i USA:s intellektuella kretsar. Artikeln sände en chockvåg genom förlagsindustrin och Calloway blev fullkomligt bombarderad av moralistiska näthatare. Det dröjde dock inte länge, förrän hon fick ett förlagskontrakt, som gav henne möjligheten att komma ut med boken: Vad tjänade jag för syfte i ditt liv? som nu går att läsa underbart väl översatt till svenska. Där fångas författarens ständiga sicksackande mellan ”jag ba och han ba” och akademiska modefloskler som ”postautonomistisk marxism” och där inkluderas också de anonyma näthatarnas meddelanden, nakenbilder och ett och annat inslag, som skulle förlora sin kraft, om det avslöjades i en recension. BOKEN BÖRJAR MED att den 18-åriga författaren förlorar sin oskuld tilI en man i gröna American Apparel kalsonger. Sexscenen är supertragisk, men samtidigt så humoristiskt berättad att jag skrattar skamfullt flera gånger. I nästa kapitel bestämmer hon sig för att sälja sin kropp till en äldre herre för att få pengar till mat och smink, och framförallt för att slippa vara en ekonomisk börda för sina föräldrar. Hon har tur, för hon stöter på en ömsint, äldre herre som för tankarna till filmen Lost in translation. Några kapitel längre fram möter hon en irländsk fotograf som behandlar henne som en hund. Hon känner sig både uppskattad och förnedrad. Det viktiga är att inte visa någon svaghet. ”För då skulle han vinna”. Bokens höjdpunkt är mötet med den ökände journalisten, som når episka proportioner i sin kongeniala blandning av psykologisk skärpa, erotisk intensitet och becksvart galghumor. Sen kommer några kapitel där hon ältar sin ångest över publiceringen av novellen, med den hippe förläggaren Jeremy Lin, som ger henne en massa manliga, välmenande råd. Men deras relation kommer snart förvandlas till en ny form av sadomasochism. Han är inte intresserad av hennes kropp, utan av hennes huvud, vilket destabiliserar Marie helt i hennes självobjektifierings iver. Hur skall hon lyckas ta sig ut ur den intellektuella underkastelsen? JAG HAR INTE läst något så här befriande sen Erica Jongs ”knapplösa knullande” i Rädd att flyga, Susanne Bröggers utopiska sexskildringar i Craime Fraîche eller Catherine Millers Catherine M’s sexuella liv. Men till skillnad från dessa giganter, är sexet i Marie Calloways sexskildringar väldigt influerat av porrfilm och kärleken så gott som frånvarande. På ett ställe citerar hon en smått cynisk Simone de Beauvoir: ”När män säger ’Jag älskar dig’ så menar de ’Jag äger dig”. Det som kan göra boken angelägen för en större publik och även i skolundervisning, är den inre kamp som Marie för med alla de inre förväntningar hon har på sig själv. Jag har sällan läst en så djup och nyansrik självkritik, som dessutom gör en receptionsanalys av nätmobbares kritik.

När kvinnor skriver om sin sexualitet får de ofta hör att de gör det för att dra till sig uppmärksamhet. I Calloways fall har näthatarna ofta kallat henne ”mediehora”

Vad händer när en ung, kvinnlig författare börjar skriva om sina sexuella äventyr med sexköpare, kompisar och framförallt – kända män? Näthatskulturen strömmar över dem.