Ska individens frihet skyddas måste staten ta ansvar för de som inte kan köpa sig fria från otrygghet.
Ska individens frihet skyddas måste staten ta ansvar för dem som inte kan köpa sig fria från otrygghet.
Många liberaler har blivit stats- och systemkramande. Det hävdade Per Svensson, skribent på Sydsvenska Dagbladet, i en debatt i våras med rubriken ”Varför hatar alla liberaler varandra”. Det var en korrekt iakttagelse av Svensson – som var kritisk mot utvecklingen.
Men vad Svensson inte förstod är att individuell frihet aldrig kan värnas om den enskilde inte är trygg. När egendom förstörs eller ambulanser måste ha väpnad eskort och bibliotek tvingas korta öppettider på grund av hotfulla gäng så rubbas något som generationer av svenskar tagit för givet. Och då behöver fler, inte färre, bli statskramare. Att uppmärksamma detta och avkräva handlingskraft från politiken, och därigenom staten, är att stå på den enskildes sida.
DET FINNS EN underlig missuppfattning att liberaler konsekvent bör undvika att förespråka statligt ansvar. Vi lever i en tid där stora delar av den svenska befolkningen lever med sämre tillgång till offentlig service än den som undertecknad och Per Svensson tar för given. Din adress och dina grannar avgör din livskvalitet i Sverige. Vissa problem kan lösas mellan individer och i det civila samhället. Men ingen annan än staten har det yttersta ansvaret att upprätthålla medborgarnas trygghet och säkerhet.
Förortens invånare kan inte, likt infödd välmående medelklass, köpa sig fri från en sämre adress. Vägen ut ur förorten är förunnad ett fåtal, och bättre lär det inte bli. Har man inte pengar att köpa sig en bostad är man lämnad till bostadsköns eviga väntan. Ett köande som av vissa framställs som rättvist när det i själva verket konsekvent gynnar de som befunnit sig längst i landet. Väldigt få förortsbor kommer inom överskådlig framtid att kunna köa sig ut ur förorten. Svensk politik måste därför lösa problemen på plats i förorten, eller i varje fall inte förvärra dem.
ETT ELEMENTÄRT FÖRSTA steg är att inte fortsätta fylla på befolkningsantalet. Ju fler som bor i förorten, desto större blir belastningen på redan ansträngd offentlig service. Ska samhällets grundläggande kapacitet att absorbera människor inte helt sättas ut spel behövs en ansvarsfull migrationspolitik. Här handlar det om att gå från ett kaotiskt och oförutsägbart system till ett ansvarsfullt och välfungerande alternativ.
DET ÄR DAGS att lära av Kanada som i jämförelse med många andra länder tar emot många invandrare men utifrån ett selektivt system. Asylinvandringen sköter landet nästan uteslutande genom UNHCR så att de personer med störst behov, inte de som orkar eller har de ekonomiska medlen, är de som får asyl i landet. En konsekvens av detta system är att Kanada har en, till skillnad från Sverige, relativt sett jämn könsfördelning bland migranterna. Systemet lämnar mindre åt slumpen och ger landet större möjligheter att rätta munnen efter matsäcken.
Om Sverige skulle bli bättre på att kalibrera nivån skulle nästa steg bli att lyfta förortens status. Ska det uppnås krävs en betydligt större andel bostadsrätter och affärer. Detta förutsätter utförsäljningar av kommunal allmännytta. Det man äger, även om det är tillsammans med sina grannar, värnar man i större utsträckning. Om det är något förortens invånare behöver så är det att förvalta kapital, inte fler karnevaler och tafatta kommunala satsningar. En större blandning av boendeformer kan potentiellt öka heterogeniteten på/av befolkningen.
SKA DENNA ÄGANDEREFORM uppfattas som meningsfull är det däremot centralt att egendomsskyddet är på plats. De återkommande bilbränderna och vandaliseringarna håller både privatpersoner och de fåtal kvarvarande näringsidkarna gisslan. Kan de inte skyddas spelar inga andra ansträngningar någon roll. Polisen behöver vara synligare även då allvarligt våld inte äger rum. Detta är helt avgörande. Så länge det inte är tryggt och samhället är utkonkurrerat av kriminella kommer alla lösningar, små som stora, att framstå som obetydliga.
Det behövs ingen förmyndarstat eller systemkramande av auktoritärt snitt för att hjälpa förortens invånare. Det räcker att staten sköter sitt främsta och viktigaste uppdrag, att skydda landets befolkning, oavsett deras hemadress. Det om något borde vara en liberal kärnfråga.
Det behövs ingen förmyndarstat eller systemkramande av auktoritärt snitt för att hjälpa förortens invånare.