Mycket saknas i skildringen av Mannerheim
Herman Lindqvists 500-sidiga biografi över Gustaf Mannerheim dras med stora problem, menar Henrik Arnstad, som kallar boken ett idolporträtt.
Just nu finns inte mindre än tre aktuella svenskspråkiga biografier om Mannerheim. Samtliga är problematiska.
SAKPROSA HERMAN LINDQVIST Mannerheim: marsken, masken, myten Albert Bonniers förlag
Även moderna samhällen behöver religiösa symboler. Den sekulära nutidens satansgestalter är Josef Stalin och – i ännu högre grad – Adolf Hitler. Till och med i dag när nazismen normaliseras förblir Hitler en demoniserad symbol för ondskan, med religiösa drag. Men för historiker som intresserar sig för mellankrigstiden och andra världskriget uppstår ett problem: det fanns fler onda män i Europa 1918–1945.
KANSKE KAN MAN tala om ett antal mellankrigstida ”mini-Hitler”, i Adolf Hitlers skugga? Oftast tillhörde de den traditionella högern, den auktoritära konservatismen. Europeiska antidemokratiska ledare, generaler och kungar som utförde vidriga förbrytelser och bidrog till nazisternas barbari. Minnet av dessa ”mini-Hitler” vaktas av nationalister, som sprider propagandalögner eller bekämpar obehagliga sanningar.
Nordens ”mini-Hitler” är den finske marskalken Gustaf Mannerheim (1867–1951), som av sina beundrare beskrivs som ett krigande helgon. Forskningen skulle beskriva Mannerheim-kulten som ett exempel på sekulär sakralisering. Just nu finns inte mindre än tre aktuella svenskspråkiga biografier om Mannerheim. Samtliga är problematiska.
VID ÅRSSKIFTET KOM Mannerheim av diplomaten Dag Sebastian Ahlander, ett okritiskt idolporträtt. Nyligen publicerades Gustaf Mannerheim: aristokrat i vadmal av den kritiserade finländske historikern Henrik Meinander, som manifesterar en föraktfull syn på minnet av Förintelsen. Nu utkommer journalisten Herman Lindqvist med boken Mannerheim: marsken, masken, myten. Att Lindqvist är kontroversiell är ingen nyhet. Hans författarskap solkas av faktafel, slarv och indragna böcker.
Men varje bok måste bedömas efter sina egna meriter och det gäller även Herman Lindqvists nya 500-sidiga biografi. Jag har läst boken och jämfört med den omfattande nya historievetenskapliga kunskap, som i dag produceras angående Finlands svåra 1900-talshistoria (landet fyller 100 år i år). Inte minst finska riksarkivets arbete under ledning av forskningschef Lars Westerlund, vilket resulterade i tre tjocka band som utkom 2008. FÖRSTA GRANSKNINGSPUNKTEN är Lindqvists skildring av Finlands öppna sår, inbördeskriget 1918. Ett krig som än i dag splittrar nationen i bitter hågkomst. Kriget mellan de socialistiska ”röda” och de borgerliga ”vita” ledde till de senares seger, under befäl av Mannerheim, samt fruktansvärda krigsförbrytelser, massmord och terror. Högerextremister har av tradition framställt de vitas strid som ett ”frihetskrig”, där Mannerheim räddade Finland från att bli sovjetiskt. Detta är inte sant. Bägge sidor stred för ”ett kommande självständigt Finland”, understryker historikern Aapo Roselius. Lindqvist däremot (som inte har Roselius standardverk om inbördeskriget i sin litteraturlista) linjerar sig med högerextremismen och påstår att Mannerheims vita krigföring var en kamp för ”befrielsen”.
ANDRA PUNKTEN är Mannerheims sympatier för den mäktiga och ytterst våldsamma finska fascismen, Lappo-rörelsen, på 1930-talet. Detta Mannerheims mörker nämns inte av Lindqvist. Han kunde ha citerat Mannerheim 1930: ”Jag vill hoppas att envar, som minnes 1918, skall skänka sitt stöd åt de oegennyttiga fosterländska strävanden, vilka tack vare Lappo-rörelsen nu framträtt i vårt offentliga liv.” Mannerheim likställde alltså fascismen med den vita segern i inbördeskriget. Hans ansvar var därmed tungt, angående den finska fascismens makt och våldsdåd. Sådant passar inte in i Lindqvists idolporträtt.
TREDJE KONTROLLPUNKTEN är Finlands allians med Nazityskland 1941–1944, som utgör – i hård konkurrens – Mannerheims svartaste tid. Även Sverige kände sig hotat av Finlands ambitioner att bli ”Nordens ledande makt” i allians med hitlerismen. Finland blev Tysklands viktigaste europeiska allierade, både militärt och
politiskt, under korståget mot ”judebolsjevismen” i Sovjetunionen. Finlands deltagande i anfallskriget utmärktes av krigsförbrytelser, medverkan i Förintelsen och planer på ett etniskt rensat Storfinland, med gräns bortåt Uralbergen. ”Den ryska befolkningen skall fängslas och sändas till koncentrationsläger”, beordrade Mannerheim. Resultatet blev massdöd, främst bland barn. Men enligt Lindqvist beslöt Finland att stödja Nazityskland enbart utifrån förtvivlad hjälplöshet. Mannerheims koncentrationsläger döper Lindqvist om till ”fångläger” och massdöden förminskas till ”brist på mat”. Mannerheim friskrivs från ansvar. Deltagandet i Förintelsen snuddas av Lindqvist i ett kort kapitel med rubriken ”Finlands judar räddas av Mannerheim”. Det är beklämmande läsning.
En intressant person som Mannerheim borde tillägnas bättre bokproduktion. Raden av givande biografier om Adolf Hitler, exempelvis, är lång. Varför inte detsamma om Mannerheim?
Svaret är Finlands historielöshet med rötter i kalla kriget; landets oförmåga att hantera ett mörkt och komplext 1900-tal. Men det finns hopp, sedan ett antal år tillbaka. En ung generation finländska historiker vågar i dag modigt studera landets moderna historia – och utmanar spridandet av gammal propaganda. Detta är mycket gott. Främst bland dessa är docent Oula Silvennoinen, som avslöjat finskt samarbete med Nazityskland angående Förintelsen och som senast gjorde rubriker i Finland angående forskning om finsk fascism.
Det 100-åriga Finland förtjänar bättre än Herman Lindqvist.