Konst utan ego väcker intresse
Det gemensamma projektet och dess politiska och medmänskliga bottnar gör utställningen XXY Måleriets manifest sevärd, menar Sara Arvidsson.
KONST ANNA KRISTINA BERGMAN, CASPAR PETÉUS & PÄRRA VON ANDREASSON XXY Måleriets manifest Utställningen pågår tom 24 september Järnmalmsgatan 5
När man nämner ordet ”konst” börjar många antagligen tänka på måleri, på tavlor. Det är i alla fall så konsten mestadels brukar gestaltas i populärkulturella sammanhang, och det är ganska märkligt med tanke på att bildkonsten rymmer mycket mer än så. Enligt denna stereotypa föreställning är konstnären ofta man och han är temperamentsfull. Allt han rör vid verkar smittas av hans påstådda genialitet. Visst inspireras han av människor – inte minst av kvinnor, vilka han gärna sexualiserar – samtidigt som hans produktion verkar vara helt sprungen ur hans autonoma Jag. Det låter kanske som en förlegad myt som borde ha skrotats för länge sedan, men den dröjer sig irriterande nog kvar. DEN AKTUELLA grupputställningen XXY Måleriets manifest är måleribaserad alltjämt som den tar spjärn mot egofixeringen och genikulten som omgärdar målerikonsten i stort. För i de medverkande konstnärerna Anna Kristina Bergmans, Caspar Petéus och Pärra von Andreassons verk blandas de personliga uttrycken i splittrade enheter. Bergman, som examinerades från Akademin Valand i fjol, arbetar huvudsakligen med tusch som hon låter flyta ut i flammiga kaskader medan Petéus och von Andreassons måleri har en mer kantig karaktär, med inspiration från gatans värld. Målningarna i blandteknik som de har skapat tillsammans för stundvis tankarna till Per Kirkebys flödiga verk och även om varje duk bär spår av vardera konstnärs penseldrag eller spraystänk, går det nästan aldrig att precisera vem som har gjort vad. Arbetsprocessen har något näst intill andligt över sig.
Sedan ungefär ett år tillbaka har konstnärerna sysselsatt sig med denna utställning som nu visas i Järnhallen på Ringön. I sitt manifest beskriver de arbetet som ”en fullkomlig mobilisering av all gemensam konstnärlig och mänsklig kraft. Egots död.” Det är stora ord som nästan ber om att avfärdas samtidigt som jag personligen föredrar pretentioner som denna framför kontextlösa utställningar där det skickliga hantverket ska tala för sig självt.
OCH DET ÄR framför allt det gemensamma deltagandet och dess politiska och medmänskliga bottnar som gör denna utställning sevärd. Verken är förvisso vackra och nyansrika men utan den bakomliggande berättelsen hade jag förmodligen inte blivit så intresserad.
Skapandet blir i detta fall som ett slags kommunikation konstnärerna emellan, en kedja av förgreningar och kontrasterande utsagor. Den invanda stilistiken krossas och ger vika för ett mer dynamiskt och nyckfullt uttryck.
Kanske är detta en metod som fler konstnärer – framför allt målare – borde inspireras av och prova på.
I sitt manifest beskriver de arbetet som ”en fullkomlig mobilisering av all gemensam konstnärlig och mänsklig kraft. Egots död.”