Jag tänker ofta på min brevlåda
När brevlådan ligger 300 meter bort får man nya vanor. Det går inte att längre att masa sig till hallmattan i kalsonger för att plocka upp dagens blad och på väg till köket ögna igenom nytryckta rubriker innan man sätter på kaffet. Det krävs planering. Man måste exempelvis klä sig, åtminstone hjälpligt. Tämligen fort upptäckte jag att jag inte var riktigt bekväm i att stega ut sömndrucken och klädd i mjukisbyxor för den lilla promenaden längs landsvägen. Inte för att hela byn ser mig, jag bor i utkanten och den enda som möjligen skulle kunna få en glimt an min sorgliga morgonuppenbarelse är grann-tanten. Jag tror hon bryr sig mycket lite om min grad av fräschör om morgonen. Det handlar mer om själva känslan. Jag har således börjat duscha innan frukost och tidningsläsande. NÄR BREVLÅDAN LIGGER
300 meter bort orkar jag inte hämta posten efter att ha hämtat barnen på skola och dagis. Det får vänta till senare. Vissa dagar händer det att vi glömmer. Det gör dock inget, mycket sällan får vi post som inte kan vänta till morgondagen.
Avståndet har gjort att vi har ett nytt samtalsämne hemma, en ny fast punkt att förhålla oss till. ”Vem ska hämta posten i dag?”, ”Kom du ihåg att stänga luckan till brevlådan?”, ”Vilket fint väder det är! Ska vi inte ta en promenad och se om det kommit någon post?”, ”Nu är jag trött på att hämta tidningen varje dag, kan inte du göra det i morgon?”.
Infallsvinklarna är nästintill oändliga. HÄROMNATTEN HADE JAG
svårt att sova. Tankarna vindlade och lugnet ville liksom inte infinna sig. Detta är för mig något mycket ovanligt, varför jag blev en smula nervös. Jag gjorde försök på försök att hitta en tanke att hålla fokus på, att en tanke som lugnt och sansat kunde vagga mig till sömns. Då dök brevlådan upp för mitt inre. Jag tänkte på den strama svarta plåtkonstruktionen med sitt inkast och sin lucka mitt på. Det kändes tryggt. Tankarna vandrade vidare och jag kände en sorts vördnad för det gammalmodiga, gemytliga och (något sånär) pålitliga ting som är brevlådan. Jag blev trött och lite dimmig. Sista tanken jag tänkte var att någon borde skriva en hyllningsdikt till denna älskvärda låda för vykort, räkningar och kärleksbrev.
Efter duschen nästa morgon gick jag och hämtade tidningen. Jag hade glömt luckan öppen och sidorna var genomsura av nattens regn.
När brevlådan ligger 300 meter bort är det sådant som händer och den där dikten får nog någon annan skriva.