”Sök hjälp, man får hjälp”
När Ulla-Maj Slobergs man Carlo fick Alzheimers föll hela deras liv isär. Trots att det gått fyra år, lever hon fortfarande med sorgen och skuldkänslorna över att ha lämnat honom ifrån sig.
Sedan fyra år tillbaka lever Ulla-Maj Slobergs man Carlos på ett äldreboende. Flera år innan dess hade han fått alzheimers. Hon har hälsat på honom nästan varje dag, men lever med skuldkänslorna. ”Det är tufft, för varje gång jag ska lämna honom för att gå hem så blir han förtvivlad”, säger Ulla-Maj. Men hon är också tacksam för all hjälp. ”Det enda jag kan säga till andra i liknande situationer är sök hjälp, man får hjälp”.
Det är på dagen fyra år sedan samtalet kom. Ulla-Maj Slobergs man Carlo hade sedan länge diagnostiserats med Alzheimers och nu hade han fått en permanent plats på ett äldreboende nära deras lägenhet i Västra Frölunda. Flyttdagen var bara fem dagar bort.
– Det var alldeles för snabbt, det var fruktansvärt. Jag fick en fysisk chock som jag lever kvar i än i dag. Jag var inte alls beredd på att lämna honom ifrån mig, säger Ulla-Maj Sloberg.
Samtidigt förstod hon att hon inte hade något val. Hon var själv dålig, hade blivit djupt deprimerad, förlorat matlusten, tappat 15 kilo och var sömndepraverad. De hade försökt med avlastning hemma och växelboende, men det hade inte fungerat. Hennes barn hade bestämt sig, det behövde hända något. – MEN JAG LEVER med skuldkänslorna varje dag. Jag har varit på boendet i stort sett dagligen sedan han flyttade. Men det är tufft, för varje gång jag ska lämna honom för att gå hem så blir han förtvivlad av ångest, säger Ulla-Maj Sloberg.
Hon beskriver det som att sjukdomen smög sig på dem. Långsamt började hon märka att något inte stämde. I dag kan hon säga att han varit klart sjuk i tio år, men att de första tecknen på förvirring och personlighetsförändringar kom redan för femton år sedan.
– Det är en så sorglig historia, för den är så långdragen för Carlos del. Han har fått lida så fruktansvärt, så länge. Han ville inte flytta från vår lägenhet, och den hemlängtan har han kvar och den påminns han om varje gång jag är där, säger hon.
I dag har Carlo Sloberg förlorat SAMTIDIGT KAN HON inte sluta gå dit. Hon vet att han har det bra på hemmet, som hon ser från sitt vardagsrumsfönster. Och hon vet att han inte ens minns om hon varit där.
– Jag vet aldrig om jag gör rätt eller fel. Ska jag gå dit och ge honom ett par timmarna av glädje, när han känner en så stor förtvivlan när jag går? Han blir så glad när jag kommer, men samtidigt tar det inte lång stund innan han börjar attackera mig och fråga när jag ska ta med honom hem, säger hon.
Processen har varit lång och är fortfarande pågående. Det viktigaste för Ulla-Maj har varit stödet hon fått från sina barn, barnbarn och vänner. Men hon är också tacksam för den hjälp hon fått från samhället.
– Jag har väldigt mycket glädje i mitt liv också, man får inte glömma det. Och jag är oändligt tacksam för att hjälp jag fått, särskilt från Anhörigcentrum. Det enda jag kan säga till andra i liknande situationer är att sök hjälp. Man får hjälp. Och det är ovärderligt.