Makthaverskan finns kvar, även om det alltså tagit tid att få allting på plats inför albumet med den självklara titeln III.
Johan Lindqvist har lyssnat på nya skivan
Fyra år är en evighet för ett popband. Somliga hinner både debutera och lägga ned på den tiden. Makthaverskan finns dock kvar, även om det alltså tagit tid att få allting på plats inför albumet med den självklara titeln III. Under tiden har sångerskan Maja Milner bott i Berlin en vända medan Gustav Data har lämnat bandet och släppte nyligen egen musik under namnet Guggi Data. Han har inte ersatts i Makthaverskan, om man inte räknar med hunden på den medvetet oskarpa pressbilden. BANDET HAR NÄMNT något om att livet kom i vägen under arbetet med den nya musiken. Och det är ju där nästan alla hamnar förr eller senare. När ett popband debuterar är det bandet och låtarna och den allra första skivan som trycker undan
Den där nu eller aldrig-känslan som aldrig går att upprepa
allt i livet. Det finns inget annat. Och det är också därför Makthaverskans första platta, precis som så många andra debuter, har den där nu eller aldrig-känslan som aldrig går att upprepa. Kanske är det lite fyrkantigt resonerat av mig, men visst är det ändå så att just den här typen av stasad på tårna-pop inte låter sig göras av band som blivit mätta. Exemplen på det är som alla vet oändliga
Samtidigt har Makthaverskan, förstås, blivit bättre på det de gör. Redan i inledande Vienna känns Makthaverskan igen med slaskande, pådrivande trummor och en gitarr som omedelbart tar lyssnaren i handen. Framme vid Witness, plattans fjärde låt, blir det svårt att inte dra fram det gamla Broder Daniel-kortet igen. Bara introt och gitarren är mer BD än någonting på Henrik Berggrens soloplatta. EFTER DET, KLOKT nog, tar skivan en lite annan riktning. To say it as it is kommer halvvägs in i plattan, och jag kan tänka mig att den ligger sist på första sidan av vinylen. Låten är nedtonad, nästan trevande, men samtidigt elegant på ett skört vis. Med en något annorlunda instrumentering och produktion hade den kunnat vara en syntig MTV-hit från 80-talet. Och det är verkligen menat som en komplimang.
Sedan brakar det loss igen med slamriga, närmast gladpoppiga Eden och energiska Siren innan plattan dippar en smula med två låtar som är lite otydligare i konturerna. Tio låtar är som bekant den perfekta längden på en platta, men även då kan det dippa en smula. MAKTHAVERSKANS nya skiva avslutas med över fem minuter långa Days into years som förmodligen också är det närmaste en episk bilåkarlåt det här charmerande bandet någonsin kommer att komma.