Filmiska scener ur Kazuo Ishiguros romanvärld
För många är årets Nobelpristagare Kazuo Ishiguro känd genom filmatiseringen av boken Never let me go. GP publicerar ett utdrag ur romanen.
Så länge det varma vädret vara’’de
utvecklade vi den sommaren ett lustigt sätt att tillsammans lyssna på musik ute på fälten. Det hade börjat dyka upp freestylar på Hailsham sen föregående års försäljning, och den sommaren fanns det åtminstone sex sådana i omlopp. Det var inne att sitta i gräset kring en enda freestyle och skicka runt hörlurarna. Visst låter det som ett dumt sätt att lyssna till musik, men det skapade en riktigt skön känsla. Man lyssnade i ungefär tjugo sekunder, tog sen av sig lurarna och skickade dem vidare. Förutsatt att man spelade samma band om och om igen, kändes det efter en stund förvånande nog som om man hade hört alltsammans från början till slut. Det var en fluga som verkligen tog fart den sommaren, och under frukostrasterna kunde man se olika gäng ligga i gräset runt sina freestylar. Förmyndarna påstod att vi kunde sprida öroninfektioner och var inte förtjusta, men de lät oss hålla på. Jag kan inte minnas den där sista sommaren utan att tänka på eftermiddagarna runt freestylarna. Någon kunde komma fram och fråga: ”Hur låter det?” och om de gillade svaret satte de sig ner i gräset och väntade på sin tur. Det var nästan alltid trevlig stämning under dessa stunder, och jag minns inte att någon blev förvägrad att vara med och dela lurar.
Det var i alla fall det jag och några av de andra flickorna höll på med när Ruth kom fram och frågade om vi kunde prata lite. Jag förstod att det var något viktigt, så jag lämnade mina kamrater och vi två gick därifrån, ända bort till huset där vi hade vår sovsal. När vi kom in i vårt rum, satte jag mig på Ruths säng vid fönstret – solen hade värmt upp täcket – och hon satte sig på min borta vid väggen. En spyfluga surrade omkring, och ett tag roade vi oss med att spela ”spyflugetennis”genom att slå med handen så att den heltokiga flugan flög från den ena till den andra. Sen letade den sig ut genom fönstret, och Ruth sa: – Jag vill att det ska bli bra mellan mig och Tommy igen.
– Hjälper du mig, Kathy?
Sen frågade hon: ”Vad är det?”
– Ingenting. Jag blev bara lite förvånad, efter det som har hänt. Det är klart att jag hjälper dig.
– Jag har inte berättat för någon om att jag vill bli ihop med Tommy igen. Inte ens Hannah. Du är den enda jag litar på.
– Vad vill du att jag ska göra?
– Bara prata med honom. Du har alltid haft lätt för att prata med honom. Han lyssnar på dig. Och han förstår att du inte pratar skit om mig.
Vi satt där på varsin säng och gungade med benen, och till slut sa jag:
– Det var väldigt bra att du berättade det här. Jag är nog den lämpligaste – att tala med Tommy och så.
– Det jag vill är att vi ska börja om från början. Det står ungefär jämnt nu, vi har båda gjort dumma saker bara för att såra varandra, men nu räcker det. Den satans Martha H., fattar du! Han kanske bara gjorde det för att ge mig ett gott skratt. Ja, du kan tala om för honom att han lyckades och nu är det dags att skärpa sig och börja på nytt. Jag vet att du kan prata med honom, Kathy. Ingen kan göra det bättre. Men om det fortfarande inte går att tala förnuft med honom, vet jag att det inte är någon mening att fortsätta. Jag ryckte på axlarna.
– Tommy och jag har alltid kunnat pratas vid, det stämmer.
– Visst, och han respekterar dig verkligen. Jag vet, för han har ofta sagt det. Att du är helschyst och alltid står för ditt ord. Han sa en gång att om han var i knipa, skulle han hellre vilja bli uppbackad av dig än av killarna.« Hon skrattade till. »Du måste medge att det är en jättekomplimang. Därför måste det bli du som räddar oss. Tommy och jag är skapade för varandra och han lyssnar på dig. Du gör väl det för oss, Kathy? Jag svarade inte först. Sen frågade jag: – Ruth, menar du allvar med Tommy? Jag menar, om jag verkligen övertalar honom och ni blir ett par igen, då får du inte göra honom illa mer?
Ruth suckade otåligt.
– Det är klart att jag menar allvar. Vi är ju vuxna nu. Snart lämnar vi Hailsham. Det är ingen lek längre.
– Okej. Jag ska prata med honom. Det är som du säger; vi ska snart ge oss av härifrån. Vi har inte råd att slösa bort någon tid.
Efter det minns jag att vi satt kvar på sängarna en stund. Ruth ville prata igenom allting om och om igen: hur dum han var, varför de passade så bra för varandra, hur annorlunda det skulle bli nästa gång, hur de skulle hålla sig mycket mer för sig själva och ha sex på bättre ställen och vid bättre tillfällen. Vi pratade om allt, och hon ville ha mina råd om allting. När jag lite senare satt och tittade ut mot de fjärran kullarna kände jag till min häpnad att Ruth stod bredvid mig och kramade mina axlar.
– Jag visste väl att vi kunde lita på dig, Kathy, sa hon.
– Tommy har rätt. Du är precis rätt person när man råkar i knipa.
En spyfluga surrade omkring, och ett tag roade vi oss med att spela ”spyflugetennis”genom att slå med handen så att den heltokiga flugan flög från den ena till den andra. ”Det är klart att jag menar allvar. Vi är ju vuxna nu. Snart lämnar vi Hailsham. Det är ingen lek längre.”