Bruns stilla tolkningar når inte hela vägen
Ane Brun kan vara en precis lika känslig uttolkare av andras sånger som Sinéad O’Connor och Jeff Buckley, två artister vars karriärer tyvärr kom att begränsas och närmast definieras av varsin cover (Nothing compares 2 U respektive Hallelujah). Så långt har det inte gått för Ane Brun, som ändå släppt låtar och gjort fina tolkningar av såväl Beyoncé som Cyndi Lauper och Alphaville.
Men när sångerskan från Molde på norska västkusten nu löper linan ut och gör ett 14-låtars album med bara covers, då börjar det verkligen inget vidare.
I WANT TO know what love is meandrar sig fram, segt och stillsamt. Med en svävande elgitarr i centrum och en ensam keyboard i bakgrunden närmast häller Ane Brun ut sin röst över Foreigners gamla sista dansen-ballad. Jag har alltid haft svårt för just den låten, och hade knappast räknat med att Ane Brun skulle omvända mig, men den fungerar verkligen inte alls.
Inte heller Maria McKees fantastiska Show me heaven lyckas bränna till. Även om Ane Brun har en fin röst och haft den goda smaken att plocka bort 80-talstrummorna och originalets enerverande tutljud så har hon ett alldeles för begränsat register för att klara av en jämförelse med McKees vokala urladdning.
MARIA CAREY, EN annan briljant sångerska, och hennes skimrande powerballad Hero tolkar Ane Brun lika blekt och anemiskt som hon gjorde i Ebbots ark, SVT:s grundstötta musikprogram.
Halvvägs in i skivan är det bara Always on my mind som verkligen lyckats beröra. Där lägger hon sig föga överraskande betydligt närmare Willie Nelsons intima uttryck än Pet Shop Boys bombastiska fistpumparpop. Detta är i och för sig en av de tidiga 70-talets allra bästa låtar, vilken anständig musiker som helst borde kunna ro den i land, men det tar inget ifrån Ane Bruns snygga, stråkbehängda tolkning.
SEDAN HÄNDER NÅGOT. Skivan växer ännu mer. Radioheads How to disappear completely från mästerverket Kid A och Sades By your side tar sig med hjälp av pianisten Klas-Henrik Hörngren (Klabbes Bank) djupt in under huden. Så, så vackert.
Ane Brun och Klas-Henrik Hörngren framförde de här båda låtarna vid en av begravningarna efter vårens terrorattentat på Drottninggatan, och det är nästan så att ögonen tåras när jag lyssnar och tänker på det. Speciellt Sades starka kärlekshyllning.
”When you’re lost, you’re alone and you can’t get back again.
I’ll find you, darling, and I’ll bring you home.”
Även Bob Dylans Girl from the north country och To make you feel my love är fina och väldigt avskalade. Precis som på albumet i stort finns inte ett onödigt instrument. Piano eller keyboard, en gitarr, kanske några stråkar, sällan mer än så. I Joni Mitchells avslutande Big yellow taxi inte ens det. Bara röster. Ett a capella-grepp som fungerar över förväntan.