Strunta i alla bortförklaringar
Inför avgörandet en önskan till alla blågula: Strunta i bortförklaringarna. Särskilt innan vi ens vet om de behövs. Okej?
D et var lite kyligare i Stockholm i går, väderomslag efter onsdagens tunga regn, men inget tak på lördag. Det är beskedet just nu. Jag närmar mig matchen med en positiv känsla. Tror på Sverige. Känner mig trygg. Litar på taktiken. Uppfattar ett lugn i spelarnas ögon. Utesluter underskattning. Men.
Jag bekymrar mig för bortförklaringarna. I två dagar har jag lyssnat till svenska spelare som spontant tagit upp det faktum att Vitryssland-Nederländerna sparkar igång först 20.45, det vill säga en timme efter det att Sverige-Luxemburg har ”gått i mål”. Jag kan i grunden hålla med om att Fifa i möjligaste mån skall parallellköra avgörande matcher i ett VM-kval.
Just därför spelas samtliga matcher i sista omgången av grupp A på tisdag 20.45. Nederländerna-Sverige, Luxemburg-Bulgarien och Frankrike-Vitryssland. Rättvist. Rätt. Oklanderligt.
Det som gör mig bekymrad är inte att jag anser att de svenska spelarna i sak har fel i sin kritik, det som ger en dålig känsla är att energi läggs på sådant som inte kan påverkas, att fokus härmed tappas OCH att det framstår som en bortförklaring långt innan fog för bortförklaringar finns.
Alla vet vad som gäller. Poängen först. Målskillnad sedan. Tar vi poängen är målskillnaden oväsentlig. Så låt oss börja där.
LÅT NEDERLÄNDERNA SPELA på resultat. Vitryssland har hittills bara förlorat en enda hemmamatch i det här kvalet, den mot Sverige. Frankrike, Bulgarien och Luxemburg har däremot gått bet.
Förväntat låga lag som Luxemburg är som svårast att möta så länge nollan är intakt. Spräcks den tidigt ökar deras vilja att gå fram samtidigt som de sannolikt öppnar upp sig bakåt. Då kommer chanserna och möjligen målen.
Sådant har ingenting med avsparkstider i Borisov, 100 mil bort, att göra. Den kan ingen påverka. Inte ens Lasse Richt.
Samma sak med gräset.
Det är tydligen inte helt bra.
Jag är dock övertygad om att nationalarenans samtliga planskötare kommer göra precis allt som står i deras makt för att skapa ett så fördelaktigt underlag som möjligt tills på lördag. Därför föreslår jag att vi lägger även det ämnet åt sidan. Hellre Emil Forsbergs frisparkar, Jakob Johanssons höga bollvinster, den stora publikens påverkan på motivationen och drömmen om att få spela ett VM.
DET HAR INGEN i den svenska truppen gjort.
Några hade inte ens fått fjun på hakan när Teddy Lucic blev utvisad mot Tyskland i åttondelsfinalen i München 2006.
Enligt devisen ”nu är nu” talar vi inget om Nederländerna. Vi går bara runt och tänker på dem. Tysta. Med handflatorna framför ögonen. Som om de inte fanns (inte förrän på söndag). Och fokuserar. På ett storhertigdöme, där Ingemar Stenmarkkonkurrenten Marc Girardelli fortfarande är landets enda OSmedaljör, där världsrankingen är 101 (den bästa på 22 år) och hela elva spelare arbetar utomlands.
Andreas Granqvist, den svenske lagkaptenen, sade en sak som fick mig att skina upp. ”Vi skall vinna den här matchen, det
är inget snack om saken”. Beslutsamt. Tydligt. Och icke förhandlingsbart. Som lagkaptener skall prata.
Hoppas för övrigt att vi på tisdag kan le åt ”Granens” tillägg ”som jag ser det har vi ingenting att förlora”.