Bland kakorna och stenarna där barn han lekt ...
På resa runt Vättern ser vi plötslig avtagsvägen till Olshammar, platsen där Verner von Heidenstam tillbringade några av sina barndomssomrar. Vi svänger ner till platsen där skaldens morföräldrar en gång bodde. Här tycks tiden ha stått stilla. Allt är välskött på gammaldags sätt. Gårdsplanen med grovt grus framför Olshammargården är välkrattad. Därinne finns ett minnesrum och ett kafé med försäljning av saker förfärdigade av traktens väverskor och konstnärer. Och kaffe med kakor, alla de gammaldags. Alla sorterna vill man ha. Alla, de ser så goda ut.
MED GAVELN MOT planen ligger den lilla Birgittakyrkan, en privatägd kyrka ända till 1982. En tjänstvillig man öppnar, visar, berättar. Han uppmärksammar oss på att predikstolen är placerad i koret ovanför altaruppsatsen, något som är ganska vanligt i Norge men knappast hos oss.
Kyrkan är uppkallad efter den heliga Birgitta. Hennes make, Ulf Gudmarsson ägde Olshammar med tegelbruk på 1320-talet. I kyrkan hänger en målning avBirgitta. Magen buktar ut. Inre så märkligt - hon fick ju åtta barn.
Verner von Heidenstam lär ha haft kyrkan som lekstuga när han som barn var hos mormor och morfar om somrarna. Där hade han ett fantasiland som han kallade Lajsputt och på en tegelsten i koret ristade han in jordens mitt. MINNESRUMMET I BOSTADSBYGGNADEN är inte stort men välfyllt. På väggen hänger porträtt i olja av morföräldrarna - bruksägaren Carl Rüttersköld med maka. De ser stränga ut.
Bredvid sitter, inramad, den berömda strofen ur Ensamhetens tankar, med de ofta citerade raderna: ”Jag längtar marken, jag längtar stenarna der barn jag lekt.” Han var inte direkt bästis med Strindberg som ondgjorde sig över denna språkliga konstruktion. Men skalder, de får göra våld på grammatiken, sa min modersmålslärare i realskolan. Det var på 1950-talet och det gäller väl i allra högsta grad fortfarande. En sparad dörrlist visar längdökningen hos släktens barn. Jo, Verners längd är också noterad, från fyra års ålder.
Bakom boningshuset breder åt ena hållet en stor grässlänt ut sig ner mot sjön. På andra sidan ligger kyrkogården. I blickfånget reser sig en enorm dunge av lindar. Den verkar häpnadsväckande hög och yvig. De Tolv Apostlarna står det på en skylt. Vi räknar till tolv lindar och en stubbe – det är en berså i kolossalformat. Inne i cirkeln som omges av träden är marken stensatt och en sittbänk bänk på plats. Men stubben? Har det varit tretton? Nja, kanske det. Bersån planterades först 1820 med tolv lindar. Från 1860, när Verner von Heidenstam var ett år, lät man träden växa fritt och bersån fick namnet De Tolv Apostlarna. Man bestämde då att antalet träd alltid skulle vara tolv och om något träd skulle bli dåligt skulle det ersättas med ett annat. Detta förklarar kanske stubben. En fin plats för meditation, det susar vackert i de enorma trädkronorna. Enligt uppgift skall den lille Verner sprungit hit och gömt sig när prins August kom på besök.
VI LÄMNAR OLSHAMMAR där skalden som barn lekt, mätta på historia, bakverk och kultur. I bagaget har vi en svart-vit-grå trasmatta vävd av en kvinna i trakten. Den rullades sedermera ut i vårt nyrenoverade kök. Så nu tänker jag på Verner von Heidenstam när jag diskar.