Brôtit, knôkat och tjôtit ...
Världens gång
Redaktör: Kristian Wedel • E-post: vg@gp.se 031-62 47 51 • Telefontid: vardagar kl 10-11
Nyligen recenserades Folkteaterns uppsättning av Brechts pjäs Den goda människan i Sezuan. Det stod att resultatet var brötigt. Det stod i rubriken, i ingressen och i texten. Och i just den stavningen.
Jag har inget att säga om sakligheten i recensionen. Däremot vill jag med emfas invända mot stavningen. Jag tänker argumentera för att den korrekta stavningen av ordet är brôtigt, eller möjligen brôtitt – inte brötigt.
Det finns två uttal av långt ö-ljud i såväl göteborgskan som standardsvenskan, ett slutet och ett öppet. I följande ordpar har vi först det slutna sedan det öppna uttalet: snö–snöre, sjö–skör, mö–mör, fösa–föra och stöna–störa. Principen är att uttalet blir öppnare om det kommer ett r efter ö-ljudet. Man sänker tungan en aning, och i spegeln syns det genom att munnen öppnas lite mer. I DAGENS SVENSKA håller den här uttalsskillnaden på att försvinna hos unga människor. Det som då händer är att den öppnare uttalsvarianten tar över. I ordet snö får ö samma uttal som i snöre, och på motsvarande sätt är det i de andra exemplen. Det här nya uttalet är tämligen vanligt hos dem som är under 30 men sällsynt bland dem som är över 50. Detta är ingen lokal företeelse utan ett ungdomsspråkligt mönster som sannolikt spridits till Västsverige från huvudstaden.
Nu bortser vi ifrån de här moderniteterna och funderar över uttalet av ö i göteborgskan. Grundprincipen är att vi skiljer på snö och snöre precis som i standardspråket. Men sedan har vi en packe ord där vi har ett öppet ö-uttal fastän det inte kommer ett r efter ö. Ett av dessa ord är brôta. Genom att använda tecknet ô (o med tak över, eller cirkumflex, som det heter med en fackterm) markerar vi att uttalet avviker från det vanliga, i det här fallet att det ska vara ett öppet ö-ljud. KNÔ DIG IN. kan ibland höra en Stockholmjournalist säga att Globen var fullknökad med vanligt slutet ö-ljud. Detta låter helgalet för känsliga göteborgska öron.
Bakgrunden till knô är knåda, som i västsvenska dialekter kunde förkortas till knå (som i knå degen). Detta å-ljud kan alltså uttalas som ett öppet ö, alltså ô. Adjektivet brôtigt har sin bakgrund i substantivet bråte, som kan uttalas brôte. Till detta substantiv har vi bildat verbet brôta, vars betydelse inte är helt enkel att beskriva. Den typiska användningen av brôta är som rörelseverb. Man kanske kan säga att det är motsatsen till smyga. Om man brôtar in på en fest, så sker det både oförsiktigt och högljutt. Ingen undgår att lägga märke till den som brôtar. I RECENSIONEN FÖREKOM adjektivet brôtigt, som förstås är bildat till antingen substantivet brôte eller verbet brôta. En synonym till brôtigt skulle kunna vara stökigt. Betydelsen hos ordet brôtigt är säkert självklar för de allra flesta som vuxit upp i Göteborg. Alla förstår det, även om de själva inte använder det. Det är ett utpräglat vardagsmässigt ord, en del skulle säga slangmässigt. ETT ANNAT Ô-ORD som har snarlik betydelse är dôna. Om någon dônar in på en fest, går det kanske lite fortare än om man brôtar in, men vad det gäller ovarsamheten i beteendet, är det nog ingen skillnad. Ursprunget till dôna är dåna. Åskan kan både dåna och dôna i Göteborg, men man kan inte dåna in på en fest. Det uttalet är uteslutet.
Dôna har också en del andra användningar. Bilar kan dôna förbi. Då ska det dels gå fort, dels höras ordentligt. När man spelar fotboll, kan dôna betyda ’skjuta hårt’. Dôna ente, kunde man säga för att skydda en liten kille som stod i mål. Och när man sköt prick, kunde man utfärda förbud mot dônisar, hårda skott alltså. I sentida göteborgska har både svina och kötta haft samma En 55-årig före detta polisman anställdes som säkerhetschef och ”anti mobbningskoordinator” vid en skola i New Jersey, USA. Efter fyra månader fick han sparken sedan han varit våldsam mot en 16-årig skolflicka samt hotat ett vittne till detta att inte skvallra. Vittnet vågade ändå gå till rektorn och anmäla. betydelse som dôna, men dessa båda uttryck fanns inte för 50 eller 60 år sedan. ETT ANNAT VÄLKÄNT ô-ord är flô, som i flô på dej ’flytta på dej’, eller förenklat och förkortat: flô dej. Och det mest kända ordet med ô-uttal är antagligen tjôta, som visserligen kan ha den negativa ’tjata’-betydelsen, men som oftast har den betydligt trevligare ’snacka’-betydelsen.
Ett roligt ord i sammanhanget är lôsa ’dra benen efter sig’. Man lôsar när man hasar sig fram, men man löser en uppgift i skolan. Verben lösa och lôsa är vad man kallar ett minimalt par. Det är två helt olika ord men de skiljer sig just i vilket ö-ljud de har. Här behövs verkligen ô-tecknet. TILL SIST SKA det väl sägas att cirkumflexen även kan användas i en del andra fall, för att tala om att uttalet inte är det vanliga standardsvenska. Vi har till exempel ett â-ljud i Göteborg. Smâla betyder ’prata mycket och fort’, och bâla betyder ’dricka mycket och fort’. De a-ljud som används här är de som vanligtvis används i ord om fan, satan och galen. Galen kan uttalas både galen och gâlen i Göteborg. Det sistnämnda uttalet är definitivt det mest dialektala. I frasen smala ben har vi det vanliga a-uttalet, i smâla har vi det andra.
Ordet karl kan uttalas både kar och kâr i Göteborg. Uttalet kâr är ett gammalt uttal, som nu antagligen flyttat in på äldreboendet. Fraser som en redi kâr hörs inte så ofta i dag.
Men många andra ord med â- och ô-uttal lever ännu kvar i dialekten. Alltså behöver vi cirkumflexen i dialekten. LARSGUNNAR ANDERSSON