KÄNSLOR PÅ KONSTEPIDEMIN
Smärtsamt och obehagligt, på gränsen till det outhärdliga, skriver Mattias Hagberg om turkiske författaren Hakan Gündays första roman på svenska.
Gazâ är en pervers sadist, ett riktigt svin. Vid fjorton års ålder njuter han av att plåga, våldta och förnedra. Hans liv kretsar kring den makt han kan skaffa sig över andra människor, det lidande han kan åsamka. Han betraktar sig själv som ett monster, som en ond själ utan någon moralisk kompass.
Den turkiske författaren Hakan Gündays första roman på svenska,
Mer, i översättning av Mats Andersson, är ett becksvart möte med mänsklighetens mörkaste och råaste sidor, en helvetesskildring utan några egentliga ljuspunkter. Det är smärtsamt och obehagligt, på gränsen till det outhärdliga.
RAMBERÄTTELSEN ÄR ENKEL. Gazâ är son till Ahad, en samvetslös flyktingsmugglare. De två lever tillsammans i ett ensligt beläget hus någonstans på den turkiska landsbygden. Gazâs mor och alla andra släktingar är döda.
Med ett par veckors mellanrum anländer flyktingtransporterna från Mellanöstern och Centralasien, lastbilar fullastade med människor som inte äger något annat än sina drömmar. Ahads uppgift är att förvara flyktingarna i väntan på vidare transport till västkusten och den farliga färden över Egeiska havet till Grekland. För ändamålet har han byggt en un- derjordisk vattencistern, ett stort cylindriskt rum av betong där han gömmer migranterna. Eller, rättare sagt, håller dem fångna. De är inspärrade, nästan helt utan mat, vatten eller tillgång till toalett. Har de tur får de dela på några hinkar att uträtta sina behov i och några limpor bröd att äta.
För Ahad är människorna i cisternen endast handelsvaror. Deras pris på marknaden är också deras människovärde. Är de inte beredda att betala tillräckligt för att bli smugglade till Europa är de inte heller värda något som individer.
I DENNA VÄRLD av brutal kapitalism växer Gazâ upp. Redan som nioåring drar hans far in honom i verksamheten. Hans uppgift blir att bevaka de inlåsta flyktingarna. Han ska se till att ingen rymmer och avslöjar vad som verkligen pågår på den avlägsna gården.
Efter några veckor inser Gazâ vilken makt som hans far har förlänat honom. För de rättslösa flyktingarna är han en gud. Han kan bestämma över deras liv och hälsa. Han kan bestämma vem som ska få mat och vem som ska få vatten, vem som ska få tillgång till toaletthink och vem som ska bli utan. Är det någon som protesterar hotar han bara med att fylla cisternen med vatten och dränka dem alla.
Sakta men säkert utvecklas hans sadistiska sinne. Hans oinskränkta makt äter upp hans själ, och han börjar iscensätta det ena brutala experimentet efter det andra. Han ser sig som en vetenskapsman som utforskar mänsklighetens dolda sidor. I sin fantasi är han världens främsta socialpsykolog, med en aldrig sinande ström av försöksdjur till sitt förfogande.
Makten berusar och korrumperar honom. Gör honom galen.
Är han ond?
Ja, det är han. Men också ett offer, ett resultat av en brutal omgivning, den naturliga följden av omänskliga omständigheter, av en världsordning som oundvikligen förvandlar vissa människor till rättslösa kroppar utan något egentligt människovärde.
EN AV ROMANENS stora fördelar är att Hakan Günday lyckas navigera genom Gazâs historia utan att någonsin lämna ett slutgiltigt svar på frågan om ondskans ursprung. Han grumlar bilden, ifrågasätter, problematiserar, utan att bli övertydlig.
Ahads uppgift är att förvara flyktingarna i väntan på vidare transport till västkusten och den farliga färden över Egeiska havet till Grekland. För ändamålet har han byggt en underjordisk vattencistern, ett stort cylindriskt rum av betong där han gömmer migranterna.
Hakan Günday använder den aktuella flyktingkrisen för att ställa tidlösa frågor på nytt: Vad är ondska? Vem bär egentligen ansvar?
Hakan Günday använder den aktuella flyktingkrisen för att ställa tidlösa frågor på nytt: Vad är ondska? Vem bär egentligen ansvar?
Och precis som till exempel Michel Houellebecq lyckas han sätta hela den moraliska världsordningen i gungning. Han petar i såren. Får läsaren att känna med Gazâ, fast han är ett monster.
Tyvärr har Hakan Günday inte riktigt samma råa litterära talang som just Michel Houellebecq. Språket bär inte hela vägen. Han är pladdrig och omständlig. Omtagen är alltför många. Det här är en roman som hade mått bra av en sträng redaktör, nån som förmått Hakan Günday att stryka en del dökött och att överge en del onödiga upprepningar och språkliga ticks.
TROTS DESSA BRISTER är Hakan Gündays roman något av det mest intressanta jag läst på länge. Den visar på ett övertygande sätt att även den samtida litteraturen kan och bör ta sig an de stora och svåra frågorna.
Den som läser Hakan Günday utan att bli berörd och omskakad, såväl känslomässigt som intellektuellt, har förmodligen satt både sitt hjärta och sin hjärna på standby.