Tårögd och outtröttlig
Namn: För 30 år sedan avgjorde han SM-finalen för Blåvitt. Nu fyller landslagsmittfältaren Tord Holmgren 60 år.
Ibland är det rätt skönt att bli överraskad.
Vem hade till exempel trott att den robuste och till synes outtröttlige landslagsmittfältaren Tord Holmgren var av den gråtmilda sorten?
– Det kan räcka med en känslig sekvens i en tv-film, eller som häromdagen när jag skulle skriva några rader till Björn Nordqvist och gratulera på 75-årsdagen. Jag blir tårögd nästan bara jag tänker på det…
I hyllningsbrevet till den gamle klubbkamraten i IFK Göteborg försökte Tord fånga minnet av hur stort det var att som 19-åring komma till Kamratgården och möta förebilder som landslagsstjärnorna Nordqvist och Ove Kindvall. UPPVÄXTEN I DEN lilla byn Palohuornas några mil söder om Gällivare hade verkligen haft sina fördelar, men närheten till toppidrott hörde inte till dem.
– Brorsan Tommy och jag brukade alltid hänga med och kolla när pappa stod i mål för Hakkas GoIF. Med undantag av någon enstaka utflykt till Luleå hade vi annars bara sett elitfotboll på tv. Landskamper och lördagar med Tipsextra. Arsenal har varit mitt lag ända sedan dess.
När Tord var 14 flyttade familjen Holmgren till Gällivare.
– Det var ju där jobben fanns. Hakkas röda pojklagströja byttes mot den vita i Gällivare SK. Det tog några år, men 1976 var det som om allt lossnade och när hösten kom ville halva allsvenskan ta en närmare titt på de där Gällivarebröderna det snackades så mycket om.
Resten är svensk fotbollshistoria: hur bröderna Holmgren - 19 och 17 år gamla - lämnade den norrbottniska tryggheten för en flytt till rikets andra stad och en storklubb med internationella ambitioner.
– Att vi var två gjorde allt så mycket lättare. TORDS KAPACITET imponerade genast på tränare Hasse Karlsson, och redan första året fick han speltid i 16 av de 26 allsvenska omgångarna. Det skulle bli ytterligare tio sanslösa säsonger i Blåvitt innan Tord, på alla helgons dag – den sista oktober 1987, lyfte SM-bucklan mot himlen på Malmö stadion.
Det blänkte nog lite i ögonvrån när han tänkte tillbaka på vad han varit med om: Två segrar i UEFAcupen, fyra SM-guld och ett par cupsegrar.
– Men inget slår den känsla vi hade i laget under våren 1982. SvenGöran Erikssons taktik med hög press passade mig perfekt. Fanns det bara en boll att jaga kändes det som om jag kunde springa hur länge som helst.
På den tiden vände sig folk efter blonde Holmgren på stan.
– Det bekymrade mig aldrig, och i dag är det helt lugnt att gå på Avenyn. I jobbet som säljare på Rörpojkarna har idrotten ofta till och med fungerat som en dörröppnare – många hantverkare gillar ju att snacka fotboll och hockey. EFTER 28 ÅR på firman börjar jubilaren så smått fundera på att runda av arbetslivet. Inte för att kroppen säger ifrån:
– Nej, den känns faktiskt helt OK, men till 65 kommer jag inte att fortsätta, säger han och inser redan nu att det en dag väntar ett känslosamt avsked från kollegor och kunder.
Två gånger i veckan spelar han innebandy med de gamla fotbollskompisarna i Lerkils IF, klubben där han varvade ner som både spelare och tränare.
– Och så försöker vi i det gamla IFK-gänget att röra lite på oss varje lördag. Uppvisningsmatcherna slutade vi med för några år sedan, men större delen av gänget samlas fortfarande några gånger om året, säger Tord väl medveten om att jämna födelsedagar av hävd brukar få de gamla kamraterna att rycka ut.
– Något hittar de nog på… Stig Fredriksson, rumskamraten vid alla IFK-resor och bortamatcher, är fortfarande en mycket nära vän, och gamle mittfältskollegan Jerry Carlsson har visst redan förmedlat lockande rapporter från pensionärslivet.
”Med undantag av någon enstaka utflykt till Luleå hade vi annars bara sett elitfotboll på tv”
HEMMA KRING HUSET i Vallda Sandö finns navet för de många goda år Tord ännu hoppas ha framför sig. Där finns familjen och barnbarnen, där finns kompisarna i Lerkils IF, och där finns den sociala samhörighet han sätter så stort värde på.
– Det är ju en del som tjatat om det här med golf och jag har lovat att jag ska försöka. Och så hoppas jag att det kan bli lite fler resor utomlands – gärna för att titta på fotboll i England till exempel. DESSUTOM: EN GÅNG om året reser hela klanen Holmgren upp till Palohuornas, byn där Tord föddes en kall novemberdag 1957.
– Vi åker scooter, njuter av tystnaden och stannar kanske för att pimpla lite. Då blir man en sådan där Helly-Hansen-kille som brorsan i Gällivare, ler han.
Själva födelsedagen firas dock utan fleecekläder i värmen på Kanarieöarna.