Plats i egna rum
varo. Det står i skarp kontrast till såväl Lovells mörka och mytiska undervattenslandskap som Karin Karinsons mäktiga och sinnliga överdrifter. ÄNDÅ MENAR JAG att de tre rummen representerar olika delar av vår vardag, speglar den samtid inom vilken vi alla verkar och söker och också kanske ibland söker oss bort ifrån: varje rum står fram som svaret på en önskan om något annat, en tillflyktsort. Som alltid när man håller upp något renodlat – jo, varje utställning är enhetligt, koncentrerad i sig själv, utan utflykter - blir man varse om att dess motsats finns, även om den inte syns. Minimalismen hos Kesselmar speglar också bruset. Karinssons excess som helt utesluter den strama medelklasskulturen säger något om den: altaret är motsatsen till Sköna hem. Lovells undervattenslandskap kan avläsas som en undre värld, ett annat medvetande på flera plan. Mest existerar vi på ytan. KARIN KARINSON ÄR konsthantverkare med lera, glas och glasyr som huvudsakliga material. Hon har under längre tid arbetat med att undersöka ”objects of desire”. Objektens betydelser för våra liv, vad vi laddar dem med, hur de konstruerar våra identiteter och vice versa. Den medvetna leken med kitsch och överdåd, excess, fördjupas i det stora altare som är hennes huvudverk på utställningen. Vid första anblicken står skulpturen fram som en jättelik tårta, en koloss med flera våningar och glänsande dekor. När man kommer närmare upptäcker man att altaret är ett landskap i sig, en värld eller kanske ett universum, där såväl arbetarklassens skräpiga prydnader som katolicismens Marior och överklassens mer stilrena urval till hemmet samsas. Det är som en underliggande sammansvärjning pågår mellan alla dessa ting som placerats tillsammans: de kan vara hela, trasiga, eller påbyggda, övergjutna med lera och glasyr vilket gör att den ursprungliga, säg kvinnofiguren, överskrider sin förväntade form, blir en annan, laddas med en annan innebörd. Kanske är det Karinsons syfte, att genom röran och överraskningen framtvinga en visshet hos betraktaren att allt inte är som det ser ut att vara.
I rummet längst in, som man når genom att dra undan ett draperi i ett vitt hörn, öppnas Tilda Lovells mörka Sandlands. Lovell har precis som Kesselmar och Karinsson installerat en egen värld i ett helt vanligt rum: ljud, ljus, skulptur, animation samspelar och det fönsterlösa mörkret förstärker känslan av att vi lämnat verkligheten därhän. De olika installationerna är utplacerade som öar i rummet, flera av dem ackompanjerade av film eller ljusverk och vid Oraklet är också en rökmaskin igång. Ljuden är märkliga, undervattensrörelser som när man i barndomen doppade huvudet i badkaret och hörde allt på nytt, men också droppljud, rinnande och levande vatten. Här finns inte bara de miniatyrfigurer jag själv känner Lovell bäst igenom, utan också större figurer, ett slags skelett i närmast mänsklig storlek ligger på en sandö, till hälften begravet. ÅRETS STENA-STIPENDIATER visar att Göteborgs konstscen är mångfacetterad, avancerad och angelägen.