Hon vill lära folk att njuta
EKONOMI: Pralin- och chokladfabrikören Jeanna Kanold är fast besluten om att få göteborgarna att våga njuta mer. Dessutom vill hon få ut sina produkter i resten av landet.
Hon har haft både medoch motgångar med sina chokladpraliner, men Jeanna Kanold är fast besluten om att få göteborgarna att våga njuta mer. I och med nästa års 20-årsjubileum vill hon dessutom nå ut i resten av landet. Vilken var din väg in i matbranschen?
– Jag växte upp på en hästgård utanför Lerum, där vi ofta hade stora middagar. Det är en stor del av mig, att samla människor runt ett matbord. Jag älskar matlagning och smaker. Så efter att ha tragglat mig igenom samhällslinjen fick jag gå på Le Cordon Bleus kockutbildning i London. Det var helt fantastiskt, under ett år fick vi lära oss allt från att stycka en ko till att arrangera blommor i en matsal. När jag kom tillbaka fick jag börja jobba i köket på Amanda Bomans i Saluhallen. Efter några år tog jag över driften. Där lärde jag mig att hantera stressen i ett kök – 300 tallrikar skulle ut varje lunch. Och sedan kom du in på praliner. Hur gick det till?
– Jag hade varit föräldraledig i några år och skulle börja arbeta igen. Eftersom min dåvarande man kom från familjen Kanold, som drev konfektyrfabriken Bröderna Kanold större delen av 1900-talet, så pratades det mycket om choklad. Efter att ha stått och stekt hundratals rödspättor varje dag på lunchrestaurang ville jag göra något mer nischat, som inte fanns i Göteborg. Jag visste egentligen inte hur jag skulle tillverka egen choklad här, men jag visste hur man gjorde en sås, jag kunde proportioner i matlagning och jag kunde hålla i en visp. Hur svårt kunde det vara? Ja, hur svårt var det?
– Man får tänka lite som en kemist när det gäller smakerna. Det som är lurigt med choklad är att det är svårt att rädda upp en sats i efterhand, smeten stelnar ju. Man kan inte höfta som med en pastasås. Men det krävs inte heller så avancerad utrustning, det jag behövde var mina händer och min hjärna. Jag hade gått förbi lokalen i Viktoriapassagen eftersom jag jobbade i Saluhallen i så många år. Det var inget hajpat område 1998, utan snarare lite ödsligt, men därför var inte hyran så hög heller. Jag satte igång att göra praliner i källaren, och så fick jag springa upp till disken så fort en kund kom in. Det höll i en månad, sedan kunde jag anställa en tjej som stod i kassan. Men man måste kunna göra allt som egenföretagare: sopa golven, göra praliner, och sälja dem. Praliner är ingen vardagsvara direkt, utan lite utav en lyxprodukt. Hur bygger man upp ett stadigt flöde med kunder då?
– Det fanns de som inte trodde att det skulle bära sig i början. Folk kunde komma in och fråga om jag inte sålde veckotidningar eller Colaflaskor också. Men jag ville inte ha en kiosk, utan en chokladbutik. Ryktet om det fanns någon som sålde handgjord choklad i Göteborg spred sig också ganska fort, det blev en wow-effekt. Alla har ju ett förhållande till choklad. Det blev snabbt en presentartikel, folk kom in och köpte trefyra bitar att ge bort. Vi säljer fortfarande mest små paket. Det räcker att ge någon en liten bit, det gör så mycket ändå. Fram till förra året drev du ett kafé vid Grönsakstorget. Vad fick dig att lägga ner?
– Jag ångrar inte kaféet en sekund, men det är en svår verksamhet att driva i den här staden. Det finns mycket konkurrens, och man måste sälja många koppar kaffe för att ha råd med hyran. Jag hade en väldigt tydlig bild av hur mitt kafé skulle vara. Kunderna skulle kunna sitta ner i lugn och ro, och jag ville kunna gå ut och berätta om min choklad. När man håller på med mat är det en dröm att kunna se någon njuta av det du har skapat. Men Göteborg är nog för litet för den typen av kafé. Jag fick aldrig den ekonomiska rullning som jag ville ha, plus att kaféet tog väldigt mycket av min tid. Det kostade mer än det smakade, helt enkelt, och det är trots allt pralinerna jag är bäst på. Ibland måste man testa något annat för att veta att man ska tillbaka till ruta ett igen. Blir det bara att satsa på butikerna en tid framåt nu då?
– Nej, jag har andra planer! Vi gör ju chokladkakor också. Svenskar har ett väldigt speciellt förhållande till chokladkakor. Så jag tänkte: de kanske inte bara ska gå att köpa i våra butiker, utan även ute i livsmedelsbutiker? I min hjärna tänker jag att alla har tid att gå till Saluhallen eller Viktoriapassagen för att handla choklad, men riktigt så är det ju inte. Så nu har jag tagit fram en hårdare förpackning som ska tåla att bäras runt i en kundkorg, och jag är i kontakt med ett par butikskedjor. Förhoppningen är att man ska kunna köpa våra chokladkakor i hela landet. Kan ni producera så mycket?
– Då skulle vi behöva en större tillverkningslokal. Nu tillverkar jag allt här i Saluhallen, men en sådan lokal skulle kunna ligga varsomhelst utanför centrum. Vi skulle stå i långa rader och bara gjuta chokladkakor, ha en riktig packstation och kanske egna bilar som kör ut chokladen. Att äta mörk choklad kunde ju nästan vara straff för vissa svenskar förr, men nu har vi lärt oss. Det finns också mer mörk choklad av hög kvalitet– den ska vara fruktig och rik i smaken, inte bitter och besk. Butikernas hyllor för mörk choklad är hur långa som helst. Klart att vi ska finnas där också.