Dags för mumiens sista resa
Världens gång Litteraturvetaren David Anthin och Maltakännaren Cecilia Lindhé sluter cirkeln i jakten på berättelsen om familjen Gollcher och mumien. I det avslutande avsnittet förs pennan av Cecilia Lindhé som funnit tragiska och gåtfulla svenskberättels
Redaktör: Kristian Wedel • E-post: vg@gp.se 031-62 47 51 • Telefontid: vardagar kl 10-11
Ijuletid för snart 170 år sedan, närmare bestämt den 18 december 1858, landsteg författaren Fredrika Bremer på Malta. Hon tänkte inte stanna så länge, men ön var alltför intressant och angenäm, vännerna blev så många och var så gästvänliga att hon blev kvar nästan intresse. Det rörde ingen kapare, men väl en konstnär från Göteborg som i slutet av 1700-talet målade på gatorna i Valletta och som på grund av sin lutherska tro under tre års tid satt fängslad och torterades av inkvisitionen. Vi har redan inlett fördjupade efterforskningar om honom. MEN DET FINNS andra berättelser i arkiven på Malta. En sådan kommer från maskinisten på Göteborgsångaren ”Cavalla”. Klockan tre på morgonen den 14 augusti 1920 väcks kapten Niels Lycke av att ångaren gått på grund. Dokumenten vittnar om att han sett ljusen från Malta glimra i ”väst nord väst”, men han bestämde sig för att ändra kurs till ”nord väst”. Efter att ha läst maskindagboken och en rad vittnesmål från besättningen framstår hela händelseförloppet som lite märkligt: Varför beordrade kaptenen ny kurs helt utan anledning mitt i natten? Men allt går bra till slut och efter många timmar med assistans från såväl ”tågbåtar” som ”pråmar” når ”Cavalla” Vallettas hamn.
Mer dramatisk är berättelsen om timmermannen Jensen på den norska barken ”Alma”. En natt i oktober 1880 når vindarna orkanstyrka och fartyget ”arbetar rysligt” i de ”fruktansvärda sjöarna som slogo öfver på bägge sidor”. Efter en lång kamp välter ”Alma” till slut. Jensen klamrar i Göteborg. Denna gåva till konsul Gollcher föregås emellertid av ett mycket gripande och tragiskt öde. Det handlar om en tjugoårig korpral Johansson som mönstrade på pansarkryssaren ”Fylgia” 1920 och insjuknar på Malta. Man ber konsul Gollcher komma till sjukhuset då pojken bara talar svenska – han dör några dagar senare. Men i arkivet finns hans historia: den orolige kaptenen som skriver brev från Neapel och undrar hur det är med ”min pojke”, modern i Karlskrona som med hjälp av kaptenens försorg får en gravsten rest till sonens minne, men inte minst den handskrivna lilla lapp som vittnar om vad den unge sjömannen hade i sina byxfickor när han kom till sjukhuset: franska, brittiska och svenska sedlar, några mynt, en plånbok och tre nycklar. SOM FRAMGÅTT AV vår artikelserie har Malta lockat många olika slags resenärer genom åren. Arkiven är också verkliga skattgömmor för den som intresserar sig för spännande kopplingar mellan Sverige och Malta. Forskningen kommer att visa detta framöver, men vi hoppas också att det kan bli tal om mer publika utställningar, både på Malta och i Göteborg. Marinmuseet i Birgu har redan visat intresse för ett sådant samarbete. Drömmen vore ju då att först få visa upp den berömda mumien i Göteborg och sedan låta Olof Fredrik Gollchers ättlingar på Malta få se sin anfaders gåva hemma på Marinmuseet i Birgu. Det skulle onekligen bli den ultimata Maltaresenären. Detta var det fjärde och avslutande avsnittet i David Anthin och Cecilia Lindhés artikelserie ”Mumien från Malta”. Tidigare artiklar har publicerats 14/12, 17/12 och 21/12. DAVID ANTHIN CECILIA LINDHÉ