”#Metoo visar oss att Sverige inte är så jämställt som det verkar. Det är hög tid att sluta lönediskriminera kvinnor.”
#Metoo visar oss att Sverige inte är så jämställt som det verkar. Parallellt med kvinnovåld, övergrepp och sexuella trakasserier råder även ekonomisk ojämställdhet i Sverige. Det är hög tid att sluta lönediskriminera kvinnor, skriver Patrik Holmgren.
Iutredningen Mål och myndighet, SOU 2015:86, beskrivs hur det fram till mitten av 1900-talet fanns ”kvinnolöner” som innebar att kvinnorna hade lägre lön för samma arbete som männen. Staten avskaffade begreppet ”kvinnolön” 1947 och införde principen om lika lön för samma tjänst. 1960 slöt SAF och LO ett avtal om att avskaffa de särskilda kvinnolönerna inom deras avtalsområden under en femårsperiod. Sedan 1980 har Sverige haft en jämställdhetslag som inte tillåter att män ska ges bättre lön och villkor än kvinnor.
Det har nu gått 70 år sedan principen om lika lön infördes av staten och kvinnorna har fortfarande lägre löner än män. År 2013 var kvinnors medellön 86,6 procent av männens, kvinnorna hade 93 500 kronor lägre löneinkomst. Det ger kvinnorna lägre föräldrapenning, sjukersättning, pension och köpkraft. Så har det sett ut varje år alltsedan mitten av 1900-talet, då det blev socialt accepterat för kvinnor att ta ett arbete. Det är inte frågan om marknadsmässiga löner. Lönerna i de kvinnodominerade yrkena är snarare en konsekvens av det samhällskontrakt som ska garantera rätten till vård, skola och omsorg för den som är i behov av det. Tjänster som kvinnor historiskt ansetts haft som uppgift i livet att tillhandahålla helt gratis. ”De kvardröjande könsskillnaderna i lön och inkomst är ett tecken på att det könssegregerade arbetslivet värderar arbete som främst utförs av kvinnor och arbete som främst utförs av män olika.” (Mål och myndighet, SOU 2015:86). Detta kallas för värdediskriminering. Den beror på en felaktig prissättning av kvinnors arbete, som återspeglar att kvinnor inte setts eller behandlats som männens jämlikar. Makten över prissättningen fanns hos männen; i staten, kommunerna och landstingen. Och hos arbetsgivarna och fackföreningarna.
Det är männens fel att det ser ut som det gör och det är statens ansvar att stoppa värdediskrimineringen i offentlig sektor
Vi kan inte säga att kvinnorna får skylla sig själva som tog dessa arbeten. För vad var alternativet i ett mansdominerat samhälle?
Välfärden bygger på kvinnors diskriminering
Välfärdsstaten har byggts på värdediskrimineringen av kvinnors arbete. Här blev prissättningen fel redan från början. Kvinnornas lott i offentlig sektor fortsätter att vara ”att finnas till för någon annan”, som nu har lagstadgad rätt till deras tjänster. Därmed försvinner möjligheten att strejka i praktiken. Så hålls löner och villkor nere. Hårda arbetsvillkor, utsatt social status och självbild försämrar kvinnors hälsa.
Fackföreningarna kan inte få bukt med värdediskrimineringen. De bevakar egenintresset hos sina medlemmar och när samtliga fackföreningar gör det uppstår en mekanism som bevarar de ursprungliga skillnaderna i löner och villkor på arbetsmarknaden. Sympatiåtgärderna har hittills inte varit starkare än egenintressena.
Vi kan inte säga att kvinnorna får skylla sig själva som tog dessa arbeten. Vad var alternativet i ett mansdominerat samhälle? Att vara beroende av en man för sitt uppehälle eller av bidrag från samhället? Ingetdera innebär självständighet eller makt över sin egen tillvaro.
Det är männens fel att det ser ut som det gör och det är statens ansvar att stoppa värdediskrimineringen i offentlig sektor. Ett första steg är att erkänna att villkoren i detta samhällskontrakt blivit roten till värdediskrimineringen som ännu råder.
En förändring är möjlig
Här finns nu en möjlighet för regeringen att driva en ansvarsfull politik som leder till reell ekonomisk jämställdhet mellan kvinnor och män. Mitt första skarpa förslag är:
Genomför jämställdhetsrevision av all offentlig verksamhet. Börja från år 1980 och fortsätt fram till nu. Baserat på skillnaderna i riket mellan mäns och kvinnors löneinkomster år för år, skall motsvarande summor utgå i kompensation till lön och pension. Det ska gälla alla anställda i offentlig sektor oavsett kön. Väg in ålder i jämförelsen av löneinkomster.
Efter revisionen ska avtal och arbetsvillkor i kvinnodominerade yrken vara minst lika fördelaktiga som i de mansdominerade yrkena. Kan inte Diskrimineringslagens tillämpning åtstadkomma detta så måste den skärpas, för vilket är annars syftet med den?
För att förhindra framtida värdediskriminering krävs en indexering. Mitt andra skarpa förslag är:
De arbetstagare som i praktiken inte har möjlighet att strejka skall tillförsäkras en lön som är lika med eller högre än medellönen för sin åldersgrupp och avtal som är minst lika fördelaktiga som de inom branscher där strejk är möjlig.
Utan en sådant index så kommer löner och villkor att hållas nere, för att man är en försvagad förhandlingspart på en arbetsmarknad där egenintresset styr. Detta index får heta Jämställdhetsmärket.
Staten måste ta sitt ansvar
Staten måste ta sitt ansvar och kompensera de som utsatts för värdediskrimineringen i offentliga sektorns kvinnodominerade yrken. Sluta odla jämställdhetsmyten och agera politiskt för reell ekonomisk jämställdhet! Bara regeringen kan åstadkomma detta, oavsett politisk färg, i samverkan med arbetsmarknadens parter.