Varje slag är ett misslyckande
Vi sover alltid gott efter att ha spelat tennis en timme på kvällen. Det är också roligt att betrakta de fyra äldre männen på banan närmst vår, de är så försiktiga, nästan ömsinta i sitt spel. Och vaktmästaren är en vänlig själ.
Mer då? På plussidan?
Det är nog det hela, ja vi får ju också springa en del vilket är nyttigt för kroppen. Men själva spelet är en plåga, vi påminns ständigt om att vi borde sluta. Varje slag är ett misslyckande.
Så gammal har man alltså blivit, stönar vi och jagar runt efter bollarna. Vi kan inte dölja vår besvikelse över att naturen har sin gång. Men vi inser också att det finns en del starka kopplingar mellan liv och tennis.
HÅLL HÅRT I raketen, placera dig rätt, stå still när du svingar och slå ut slaget – det mantrat upprepar vi varje gång bollen kommer susande. Men greppet lossnar, vi rör oss fel och slaget fastnar på något vis i höjd med höften.
Vi har i själva verket lärt in alla de där missgreppen genom åren och nu sitter de som berget. Vi tvingas inse att felen blivit natur eller onatur. Och vi anar att det vi gör i livet är inlärt på ungefär samma sätt och det sitter där det sitter. Tennisen imiterar i den meningen livet.
DET FINNS FLERA sådana paralleller. I tennis vill de flesta träna med en partner som är lite skickligare än de själva. Då förbättras deras spel. Och vill vi inte, av ungefär samma skäl, leva med någon som är bättre än vi själva? För att på det viset bli bättre människor själva? Vi misstänker det.
När vi försöker analysera de misstag vi gör på banan kommer vi ofta fram till att de hänger samman med att vi möter bollen med en sorts arrogans, en brist på skärpa och ödmjukhet. Den förmåga vi hade då den där arrogansen uppstod är borta, det är bara arrogansen som har blivit kvar.
ÄR DET INTE likadant i livet? Att vi går runt med en säkerhet som inte längre har något att göra med det vi kan åstadkomma? Antagligen.
Den racket vi spelar med är förlåtande, förklarade försäljaren, ett argument som vi inte kunde motstå. Men så blev det inte, i själva verket tolererar det där strängade eländet ingenting. I fotboll, till exempel, har man ganska goda marginaler, där kan man toffla till bollen lite hur som helst, den brukar komma någorlunda rätt ändå. Men i tennis måste man träffa rätt på millimetern vid varje tillslag, annars är bollen förlorad.
VI SKULLE SJÄLVA vilja ha mer av den förlåtande inställning som vår racket saknar. Då kunde vi kanske stå ut med att spela tennis långt in i livets vinter och få nödvändig motion utan att själen far illa. Dan sjögren vg@gp.se