Jag kraschade julkalaset i Backa
Det var en kväll för några veckor sedan, det var immiga rutor på Östra Hamngatan, och det var ett kafé där en förvånande doft av häst stod ur en klädhög i ett hörn. Men det var inte detta jag skulle tala om, som det står i visan, utan att det in genom dörren klev en man som jag i första hand hade antagit var död och som jag i andra hand – nu när det visade sig att han levde – borde be om ursäkt.
För tjugo år sedan anlitade han mig som musikant. Jag spelade tenorsax i en liten jazzkonstellation. Vi körde The Real Jazz Fake Book från pärm till pärm med undantag för Night in Tunisia som var för svår. Det var Satin Doll, All of me och Visa från Utanmyra.
Han ägde ett industriföretag på Hisingen. Det tillverkade rullgardiner eller campingstolar eller kolapaj, något åt det hållet, och de höll till i en blå hangar i trakten av Exportgatan.
DE SKULLE HA julfest i Backa Folkets hus. Han hade hört det lilla jazzbandet spela. Han tyckte att vi skulle passa bra.
Numera – i min medelålder på 2010-talet – älskar jag Backa Folkets hus. Det finns ingen annan plats i Göteborg som så väl bevarar folkhemsstämningar. Det är en liten scen med ridå och en sal med spinkiga bord och det brukar finnas små anslag från Lions och brottarklubben och jag föreställer mig att det i något vindsförråd finns en grå plåtprojektor som år 1967 visade Åsa-Nisse i raketform med Artur Rolén och John Elfström. Byggnaden är stilla vaniljgul och utanför finns en liten rundel där du hösten 1958 kunde stå och berätta att du hade biljett till Ingo mot Machen.
Men för tjugo år sedan hade jag alltså aldrig varit i Backa Folkets hus. Vi var fyra musikanter i en orange Volvo kombikupé.
Det var uppenbart redan när vi bar in instrumenten att det skulle bli katastrof.
75 ganska fulla rullgardinsmontörer väntade på oss. Det var otänkbart att de lyssnade på Hello Dolly på fritiden. Fabriksägaren, mannen som anlitade oss – den person som jag tjugo år senare skulle observera i en märklig doft av häst på ett göteborgskt kafé – hälsade oss välkomna med en aningslöshet som bara kunde betecknas som rörande. Han var dubbelt så gammal som sina anställda. Han var den ende som bar kostym. Jag har aldrig i mitt liv upplevt en situation då det har känts rimligare att använda tilltalsnamnet Fabrikören. Han gav mig ett kuvert med kontanter i förskott. Det borde han inte ha gjort.
När vi hade monterat upp trummor, elpiano och notställ klev Fabrikören upp på scenen och äskade tystnad. Det tog en stund. För några av montörererna hade rullgardinen redan gått ner.
Han presenterade oss, orkestern.
Det vore naturligtvis suicidalt att spela Hello Dolly. Vi hade trummor, bas, elpiano och tenorsaxofon. Vi kunde 27 melodier ur Real Jazz Fake Book, men inte ens Charlie Parkers solo i Night in Tunisia skulle ha räddat oss i Backa Folkets hus.
VI BÖRJADE ATT spela en bluestolva med något slags rockkomp. De gardinmontörer som fortfarande kunde resa sig jublade. När vi hade spelat ungefär tjugo vändor gjorde vi ett försök med All of me. Det upptogs mycket illa, och vi började med bluestolvan igen.
När vi hade spelat bluestolvor i en halvtimme höll vi krismöte i ett vaktmästarbås bakom scenen. Det var fullt av bråte: ett flaggspel, en frackjacka och en grågrön kassettbandsenhet som föreföll kopplad till högtalartrattarna i taket. Jag hade ett kassettband med Absolut Music 3 i väskan, men när jag petade in kassetten upptäckte jag att bandspelaren bara var ett löst plastskal.
Därmed var allt hopp ute och vi packade ner instrumenten och flydde ut till bilen och på parkeringen mötte vi Fabrikören som rökte pipa. Jag gav honom kassetten med Absolute Music och sade att det bara var att köra igång. Han tog kassetten mellan pekfingret och tummen, tveksamt som om det vore något giftigt djur, och vi kastade in instrumenten i bagaget och när vi rullade ut från parkeringen kom han springande efter bilen, slipsen på sned, med det tomma kassettdäcket i handen.
Det sista jag såg av honom var att han med hängande huvud gick tillbaka till sina rullgardinsmontörer.
Jag har haft Backa Folkets hus på mitt samvete tills jag såg honom häromdagen på ett kafé som hade en så förvånande prägel av häst. Jag klev alltså fram och sade ursäkta. Han kom inte ihåg julfesten och han kom inte ihåg mig. Men nu är det gjort. Jag kan gå lättare in i framtiden.