Låt Röhsska bli
Svenskt mode och designhistoria har gott anseende internationellt och publiken är intresserad men landet saknar ett självklart modemuseum. Boel Ulfsdotter föreslår en väg framåt.
STIMULERAR UTBYTE. ästvärldens museer tävlar som aldrig förr om att få synas på catwalken. Mode har blivit en nyckel till att locka fler besökare och därmed också förbättra ekonomin. Museer som Victoria & Albert Museum i London eller Musée Galliera i Paris har lång erfarenhet av denna typ av utställningar och innehar dessutom 2016–2017).
Andra har också insett att det finns pengar att tjäna på att ställa ut mode och att besökarna med lite tur även tittar på museets övriga samlingar. Ett aktuellt exempel är Hallwylska museet i Stockholms tillfälliga utställning Bergman på modet. Och visst kommer besökarna i strida strömmar för att titta på de filmkostymer som Anna Bergman och Nils Harning med stor möda har lyckats rädda från soptunnorna. De presenteras som en del av vårt svenska kulturarv och den etiketteringen är jag inte helt främmande för. Frågan är väl snarare varför det inte går att hitta en bättre utställningsplats för dem med tanke på den modeanknytning som presentationen bygger på. MEN I SVERIGE finns inget modemuseum som också skulle kunna husera en kostymutställning och sätta den i ett sammanhang.
Nordiska museet i Stockholm gör ett försök att bli ledande på området, något Susanna Strömquist kommenterade i Dagens Nyheter i december. Men Nordiska museet är ett kulturhistoriskt museum med inriktning mot ”svenska trender och traditioner … i hem och bostad, kläder och mode samt seder och bruk”, som det står på hemsidan. All information om vem som har ägt och burit ett plagg har företräde framför plaggets uttryck och vem som har formgivit det, när det införlivas i Nordiska museets samlingar. Det visar den grundläggande skillnaden mellan ett etnologiskt förhållningssätt och samlingarna på ett konstmuseum som Nationalmuseum, som snarare lägger vikten vid föremålens estetiska uttryck och upphovsperson. JAG INSTÄMMER DÄREMOT helt med Strömquist när det gäller vikten av Nordiska museets dräktutställningar ur ett folklivsperspektiv och att man därför inte bör accep-