En del av Nationalmuseum
tera avsaknaden av en katalog i samband med en så intressant och välformulerad utställning som den nu pågående Mitt 50-tal. Ickestatliga museers utbredda frånvaro av utställningskataloger är ett pinsamt tecken på att svenska museer inte längre verkar tro att de skall fungera som en informations- och kunskapsbank i förhållande till det omgivande samhället. Det är naturligtvis helt tvärtom.
Vinsten av en övergång i statlig regi, är i mina ögon enbart till fördel för Röhsska och därmed även för stadens och landets designintresserade medborgare
NORDISKA MUSEET HAR en inriktning som inte sätter modeskapandet som estetisk praktik i förarsätet. Samma sak gäller Textilmuseet i Borås. Livrustkammaren i Stockholm har visserligen en omfattande dräktsamling, men det är ett museum helt och hållet inriktat mot den svenska monarkin och dess historia. Återstår därför att vända tillbaka blicken mot Röhsska museet här i Göteborg. Det är nämligen på detta museum som landets enda dräktsamling med tydlig modeinriktning finns. Förutom att den är unik, håller den dessutom toppkvalitet både vad gäller estetiskt urval och bevarandeskick.
Röhsska hade tills för några år sedan ett nationellt uppdrag som landets ledande museum för formgivning – inklusive mode, men blev, såvitt jag förstår av med uppdraget under 2016, i samband med tillkomsten av ArkDes i Stockholm. Det nationella uppdraget för insamling av svensk formgivning har nu helt och hållet tillfallit Nationalmuseum, som visserligen har en ypperlig formsamling, men saknar en dräktsamling med tydlig modeestetisk inriktning. Röhsska och Nationalmuseum har begärt att få axla det nationella insamlingsuppdraget med förenade krafter. Det förslaget ligger nu på Kulturdepartementets bord. MEN MOT BAKGRUND av den skandalöst undermåliga kommunala styrningen av Röhsska museet under senare år och den underliggande oviljan att på ett seriöst sätt engagera sig i stadens museikultur vill jag gå ett steg längre. Det enda sättet att rädda Röhsska museets för landet ovärderliga samlingar, är att det slås samman med Nationalmuseum. Jag är hellre stolt över att i mitt närområde ha en välskött och vital filial till Nationalmuseum, än att behöva skämmas över den okunskap och brist på vettigt museimannaskap som har präglat ledningen av Röhsska under de senaste tio åren. Vinsten av en övergång i statlig regi, är i mina ögon enbart till fördel för Röhsska och därmed även för stadens och landets designintresserade medborgare.
I Nationalmuseums regi skulle intresset bland museets trogna besökare värnas tack vare de betydligt utökade resurser det då skulle få. Vi skulle också få tillgång till de välgjorda designutställningar som nu enbart visas i Stockholm eller på Läckö slott, i utbyte mot att Röhsskas dräktsamling med jämna mellanrum kunde bli ett dragplåster även i Stockholmstrakten. Dräktsamlingen skulle förvaltas och visas i ett kulturklimat som är kunskapsbaserat och inriktat mot att berika besökarnas upplevelse av kläder och andra spännande modeyttringar inom ramen för ett nationellt modemuseum. Det är dags. OCH JA, JAGÄR part i målet eftersom jag har varit medarbetare på Nationalmuseum i mer än tio år, eller om man vill, präglad av en alltigenom professionell museikultur där man tar uppdraget på allvar och utför det med gedigen kompetens.