Biggles var en hispig typ
Alla mina barndomskamrater i Majorna läste Biggles (det vill säga Bigg-less). Även jag. Vad skulle man annars göra? På den tiden fanns varken tv eller dataspel för den som hade behov av raffel och äventyr i vardagen. Man var hänvisad till böckernas värld och då huvudsakligen till B. Wahlströms ungdomsböcker med gröna ryggar. Fast på söndagarna kunde man gå på matiné på Kaparen eller Fyren vid Stigbergstorget och se Tarzanfilmer för 55 öre.
För mig blev aldrig det brittiska flygaresset James Bigglesworth nån superidol. Han var visserligen en fantastisk stridspilot och många av hans luftstrider var vansinnigt spännande. Men lustigt nog minns jag honom främst som en lätt hispig person med händer ”små och fina som en flickas”.
Och han reagerade så konstigt. När han blev förvånad tog han ett vacklande steg bakåt, lyfte på ena ögonbrynet och blev vit i ansiktet. Mot sina trogna kompisar – Algy, Ginger och Bertie – uppträdde han ibland överlägset. ”Handla först och tänk sedan”, sa han till dem. EN GÅNG TRÄFFADE han en tjej som han gillade, Marie Janis, men sedan hon hade avslöjats som spion tappade han allt intresse för flickor. Bigglesvärlden var som Tintinvärlden, det fanns ingen plats för kvinnor.
Det har skrivits ett par utmärkta böcker om Biggles och hans skapare W. E. Johns: By Jove, Biggles av Peter Berresford Ellis och Piers Williams samt Biggles i Sverige av Stefan Mählqvist, båda utkomna i början av 1980-talet. Dem har jag läst.
Författaren W. E. Johns, född 1893, hade själv flugit stridsflygplan under första världskriget och suttit i tysk fångenskap några månader strax före freden.
På bokomslagen presenterade hansigsom Captain W. E. Johns– trots att kaptensgraden inte fanns inom Royal Airforce. Han hade en ganska krass inställning till sitt författarskap:
– Pengar eller beröm. Man kan inte få båda. Om du vill att dina böcker ska sälja, ge ungarna vad de vill ha. De vet. Om du hellre vill ha fåfängligt smicker, ge dem vad snobbarna tycker att de borde läsa.
Johns skrev 168 böcker, 96 av dem om Biggles, vilket (påpekar Mählqvist) motsvarade ”en marschfart av knappt tre volymer per år sedan debuten 1932”.
Han dog i juni 1968. Samma år avled märkligt nog två andra av B. Wahlströms engelska långserieförfattare, Enid Blyton med Femböckerna och Richmal Crompton med Billböckerna. VAR DET SKADLIGT att läsa romanerna om Biggles? Många föräldrar, lärare och bibliotekarier hävdade med viss rätt att böckerna var stereotypa, andefattiga och rasistiska. Biggles omfattade föreställningen om nationalkaraktärer och ansåg att de flesta folkslag utanför Europa var primitiva och lata, ofta blodtörstiga och grymma.
Inte heller alla européer låg bra till hos honom. Tyskarna var hans fiender genom två världskrig. Spanjorer är nonchalanta, tyckte han. Greker blir lätt nervösa, fransmän dras till vinkrogar och gör allting ”lite på en höft”. Ryssar super och har stora mustascher. Svenskar då? De inskränker sig till att vara blonda och blåögda.
Män med sammanvuxna ögonbryn är inte att lita på. MAN KAN FRÅGA sig vad det blev av alla oss som läste Biggles. Vilka värderingar fick vi?
Stefan Mählqvist citerar en artikel av författaren Inger Edelfeldt från tidningen Barn och kultur 1982. Den är bland det klokaste som skrivits om förhållandet mellan barnläsning och vuxenläsning.
”De flesta barn uppfattar det som de läser på ett helt annat sätt än vuxna”, skriver Edelfeldt. ”Som jag minns det, läste jag som liten in saker som jag behövde, stämningar och känslor, även i en ganska utarmad text. När jag läste Biggles, till exempel, var huvudsaken för mig inte skildringen av hur ädla engelsmän sköt djuriska tyskar, utan vänskapen mellan huvudpersonerna. För mig var böckerna fulla av värme, humor och kamratskap. När jag som vuxen tittar i dem, tycker jag att de är värdelöst skräp. Då frågar man sig osökt: är det inte mycket svårt att bedöma, vad för slags litteratur som är värdefull och välgörande för barn?” ELLER SOM FÖRFATTAREN Thomas Tidholms twittrade apropå censurhoten mot bland annat Tintin och Jan Lööfs barnböcker i fjol:
– Har oxå läst Tintin, Pippi, Lilla Svarta Sambo o Eskimåtrollet Figge. Men ingenting hjälpte. Jag blev inte rasist.