En visuell filmfest i flera epoker
Regi: Todd Haynes
Med: Oakes Fegley, Jaden Michael, Julianne Moore, Michelle Williams, Millicent Simmonds mfl Amerikanske regissören Todd Haynes skildrar ett New York i förändring, med hjälp av två döva barn i varsin tid.
Wonderstruck är engelska för att slås med häpnad. Att förundras. Att plötsligt ställas inför en värld där du måste tänka om kring precis allting. Ditt perspektiv tvingas ändras drastiskt och du står vidöppen och redo som ett nyfiket barn för att ta in nya intryck.
Det är precis den känslan som Todd Haynes försöker gestalta i sin nya film, vars parallella berättelser utspelar sig i New York under två tidsperioder. 1927, precis då stumfilmen övergår i ljudfilm. Sedan femtio år fram i tiden: 1977, då bilderna fått färg i en mer politiskt medveten tid, då musiken blir ett redskap för samhällsförändring.
Wonderstruck berättar, drivet och med stark visuell lyskraft, en saga som på ytan handlar om två barn: Ben, fint spelad av Oakes Fegley, i Gunflint Minnesota 1977 och Rose, en storögd Millicent Simmonds, i New York 1927. Rose är döv från födseln och dotter till en firad stumfilmsstjärna. Mamman, Julianne Moore i en paradroll, bryr sig bara om karriären och ser sin dotter som handikappad och ett problem. Gemensamt för de båda barnen är deras dragning till Naturhistoriska museets skyddade värld, med ordentligt katalogiserade samlingar och kuriosakabinett. BEN BOR ENSAM med sin mamma Elaine (Michelle Williams) som är ortens bibliotekarie. När hon dör i en trafikolycka blir mysteriet Ben grubblat över så länge akut: Vem är hans pappa? På ett bokmärke som faller ur en av mammans kvarlämnade böcker om Naturhistoriska museet i New York hittar han ett telefonnummer. När han slår det, slår blixten samtidigt ner i telefonluren och Ben blir hörselskadad. Han har just fyllt tolv, står utan föräldrar, flyr från sjukhuset och tar bussen till New York. Där träffar han Jamie, vars pappa jobbar som säkerhetsvakt på just Naturhistoriska museet.
Cirkeln sluts, och de parallella berättarspåren vävs ihop till en helhet lika förunderlig som ett cirkustrick eller ett kuriosakabinett. Visst finns här luckor, men det finns det även i det historiska berättandet, exempelvis i museets samlingar. Vilken historisk sanning förmedlas till våra barn, och av vem? Vad får de med annorlunda perception för plats? I MÄSTERLIGA FILMER som Carol och Far from heaven har regissören skickligt använt sig av 1950-talet som metafor för att säga något om samtiden. Här tar han hjälp av två andra epoker, med samma resultat.
Wonderstruck är något mer splittrad. Likt föregångarna är den ändå närmast sanslöst snygg, med ett bildspråk och musikspår som går hand i hand. En originell film om utanförskap alltså, med fokus på döva människor (personer bortom mainstreams) sätt att uppfatta världen.
Likt Martin Scorseses hisnande äventyr Hugo blir Wonderstruck dessutom en hyllning till filmkonsten i sig, som uttrycksform i ständig förändring.
Filmsagan går lätt också att läsa som en skarp kritik mot dagens politiska styre i USA. När eleverna på en dövskola till filmens eftertexter sjunger med i Bowies klassiker Space Oddity: ”Can you hear me, Major Tom?”, känns texten direkt riktad till Donald Trump.
Titta också på:
Gemensamt för barnen är deras dragning till Naturhistoriska museets skyddade värld
Hugo (Martin Scorsese, 2011) Moonrise Kingdom (Wes Anderson, 2012) Sameblod (Amanda Kernell, 2017)