Hon rustar upp med konst av lök
Mitt i sitt eget konstverk arbetar nu Chuyia Chia i Konsthallen Trollhättan. Arbetsmaterial: purjolök.
Doften är inte påträngande, men ändå helt tydlig. Det luktar purjolök i Konsthallen Trollhättan. Här arbetar göteborgsbaserade konstnären Chuyia Chia tålmodigt och försiktigt, hon väver den bearbetade löken till väggar och tak i det lilla vitmålade växthuset.
Huset, som hon kallar Shelter, är placerat mitt i konsthallen med ljusinsläpp rakt ovanifrån i lokalernas takfönster. Utställningen To protect the body is to protect the land är Chuyia Chias största utställning hittills i Sverige, ett land hon kom till för kärlekens skull 2009 efter att ha mött konstnären Joakim Stampe på en gemensam performancekonstturné i Kina. UTBILDAD BLAND ANNAT på Valand, ägnar hon sig sedan över tio år tillbaka åt just performancekonst, med en röd tråd i bandet mellan människa och natur, människa och mat. Via konsten kommer aktivismen, där hänger alltid ett frågetecken i närheten av det hon gör: Ska det verkligen behöva vara såhär? Hon har på olika sätt ifrågasatt ■ Född: 1970 i Malaysia.
■ Bor: I Göteborg.
■ Aktuell: Med To protect the body is to protect the land i Konsthallen Trollhättan, pågår t o m 18 februari. Chia själv är på plats till början av februari.
■ Mer: En av hennes första performance var att gräva ner sig under jord. 2016 deltog hon i Singapore Biennalen, hon deltagit i utställningar i ett 30-tal länder. människans sätt att hantera och modifiera vissa livsmedel, som ris och sojabönor.
– Jag är uppväxt i en liten by i Malaysia, min pappa och mina farföräldrar var fiskare, vi hade en liten risodling, gris, några hönor. Vi var stort sett självförsörjande och jag och mina syskon fick hjälpa till i arbetet. Den processen blev en viktig kontext för mig och för mitt konstnärskap. Mycket av det jag gör handlar om ett ifrågasättande av vår relation till mat, om frågor kring framtidens mat, om matskandaler, om vad vi äter. SHELTER ÄR EN fortsättning på hennes arbete vid konstbiennalen i Singapore 2016. Isolerad i ett rum med glasväggar mot publiken, framställde hon då en stickad klänning av purjolök, ett verk kallat Knitting The Future. Arbetet tog fem veckor, sammanlagt arbetade hon 180 timmar.
– Man har mycket tid på sig att tänka och reflektera på den tiden! Att använda den sköra purjolöken till något man kan ha på sig ändrar våra tankar kring mat, jag ser dräkten som ett skydd mot en oviss framtid, förklarar hon.
Nu är klänningen såld till Singapore Art Museum.
– Jag hade på mig den en gång, när den precis var klar. Jag var väldigt glad förstås över att vara färdig, men den var också väldigt tung.
Efter Singapore har hon fortsatt att arbeta med purjolök och skapat fler rustningslika klänningar och dräkter.
– Jag insåg plötsligt att jag håller på och skapar en armé, säger hon på sin mjuka engelska. Det var så jag kom på tanken att också skapa ett skydd för mina ”krigare”. PURJOLÖKEN HAR HON samlat sedan i somras. Strimlat, behandlat med vegetabilisk glycerin och torkat på ställningar i studion hemma i Guldheden.
– Det blir mycket purjolök, jag har jobbat ihop hundra kilo, eller mer.
Materialvalet har en specifik innebörd för henne. Löken påminner henne om en lök som man traditionellt äter på nyåret i Kina för att få hälsa och välgång det kommande året.
– När jag inte kunde hitta just den löken här började jag undersöka purjolöken i stället. Den är Dräkten av purjolöksblad och bilden med ”krigaren” är en del av Chuyia Chias egen ”armé”.
RUSTNING.
utmärkt. Den är tillgänglig och dessutom vet alla vad det är, det är ju vanlig mat. NU HAR HON varit i gång med nya konstverket i över en vecka, fyra timmar om dagen väver hon för hand mitt i konsthallen, medan publiken lätt kan följa hennes arbete.
Trots att hon arbetar under tystnad är det knappast tyst i hennes huvud, säger hon:
– Det är fullt med tankar här. Jag har också upplevt rent meditativa tillstånd ett par gånger redan. Det är som om jag lyfts upp i luften, jag ser ett ljus, jag känner inte kroppen längre, eller att det gör ont någonstans. Min kropp och min själ är fortfarande här, men på en annan nivå. Det är verkligen filosofiskt.