En alldeles ljuvlig paus för Bo Sundström
JAZZ BO SUNDSTRÖM Mitt dumma jag (Capitol/Sony) ****
Det var rimligen bara en tidsfråga innan Bo Sundström skulle släppa en renodlad jazzskiva. Orkestern har varit ute på många sidospår, men minns debuten Söndag i sängen och notera att det var i de här vattnen man simmade redan då.
OCH ÄVEN OM Bosse i texthäftet till den här skivan menar att han först på senare år djupdykt i den amerikanska jazzen från 50- och 60-talet lånade de av Miles Davis All blues på första plattan.
Nu har Sundström satt svensk text på ett antal mer eller mindre välkända jazzklassiker. Bakåt i tiden finns många exempel hur amerikanska standards förvandlats till svenska jazzschlagers, men det är långt ifrån alla som har samma känsla för ord och ton som Bo Sundström. Inte minst har han en enastående förmåga att förena det bitterljuva med det livsrusiga.
OCH VILKA MUSIKER han har med sig. Det svänger så helt utan ansträngning och somliga solon sticker iväg likt kalla, blå fjällbäckar som sipprar ut genom en jazzklubbsdörr på nedre Manhattan.
Det är fint att han också gör Monicas vals, från Z:s Bill Evans-album, som en hommage till den tradition albumet sällar sig till. Och så då ett inpass från rockmusiken med Tom Waits All the world is green.
SAMMANTAGET ÄR DETTA en ljuvlig paus för en av svensk populärmusiks hårdast arbetande vokalister.