Märkta av terrorn
REPORTAGE: Nu inleds snart rättegången mot Rakhmat Akilov för terrordådet på Drottninggatan i Stockholm förra året. Många människor har blivit märkta på olika sätt av de attacker som inträffat i Europas städer under 2000-talet. GP har träffat några av de
Paris 2015
Franck Coste kan ibland fortfarande känna lukten av blod på sina händer. Trots att över två år har gått sedan de blodiga terrorattackerna i Paris.
– Jag har sådana fruktansvärda minnen. Bilder som håller mig vaken om nätterna. Jag kan inte ens berätta för min fru och mina vänner om det, säger han.
Tillsammans med en vän hade han åkt drygt två timmar i bil från hemstaden Valenciennes i norra Frankrike till konsertlokalen Bataclan i centrala Paris. De var där för att se bandet Eagles of Death Metal. Han stod i baren för att beställa öl när beväpnade män kom in i byggnaden och öppnade eld mot människorna i publiken.
VÄNNERNA TOG SIG oskadda ut ur byggnaden och Franck Coste stannade kvar utanför för att hjälpa till med första hjälpen och stötta folk.
– Jag arbetar som socialarbetare med folk som har psykiatriska problem så jag är van vid att personer skriker, gråter och är våldsamma. Och för att vara helt ärlig så hjälpte det mig att själv inte bli rädd eller galen i den situationen.
Paniken kom först en stund efteråt. Han grät hejdlöst. Två barägare såg till att han och flera andra fick skydd på deras ställe som ligger knappt trehundra meter från konsertlokalen.
– Det var väldigt modigt gjort av dem. De är min familj nu och vi ringer ofta och pratar om allt möjligt. Vi kan inte ljuga för varandra. När du träffar någon i en sån tuff situation så träffar du den riktiga personen, bortom alla fasader.
ORGANISATIONEN LIFE of Paris, som stöttar offer för terrorattackerna i Paris, har också hjälpt mycket, berättar han.
– Du klarar inte att gå vidare ensam från något sånt här.
Franck Coste arbetar också som musiker och driver gruppen Cap’tain Boogy. Tidigare spelade han mer glad musik, som dansant blues. Men efter attacken tappade han lusten och funderade till och med på att sälja sin gitarr.
– Det var väldigt svårt för mig att stå på scen. Jag stirrade rakt framför mig och var inte närvarande. Jag var tillbaka i Bataclan och tänkte på gärningsmännen och alla döda.
NUMERA ÄR DET lättare för honom att uppträda och han släpper snart ett nytt album. Stilen är inte lika upplyftande längre utan mer dyster och mörk. En av låtarna handlar om en av de 89 människor som dog den natten för drygt två år sedan – 39-årige Stéphane Albertini.
– Jag såg honom ligga på marken utanför Bataclan. Ett halvår senare läste jag om honom i Le Monde. Det var fruktansvärt. Vi var i samma ålder, båda fäder och hade samma syn på livet. Min tanke var att det kunde ha varit jag, säger han och fortsätter:
– Därför skrev jag den här låten. Det tog bara tjugo minuter att få den klar. Om ljudet kommer från ditt hjärta är tjugo minuter tillräckligt. >
”Ibland ångrar jag att jag hjälpte folk den natten.”