Stolthet och skuld
gen översättas som förflutenhetsbemästrande. Det myntades efter det senaste världskriget för att beteckna hur man skulle handskas med nazismen, och med Förintelsen. På något vis behövde Tyskland bemästra, hantera, eller göra upp med sitt förflutna. UNDER DEN VÄSTTYSKA förbundsrepublikens tidiga dagar talades det ändå ofta tyst om det nära förgångna, glömskan var på många vis det enklaste alternativet. Men under 60-talet skedde ett skifte. Inte minst var det i Tyskland en del av 68-rörelsens uppgörelse med etablissemanget att kräva en öppen diskussion om föräldragenerationens roll under nationalsocialismen. Diskussionen om det egna förflutna har fortsatt öka i kraft efter den tyska återföreningen 1990. Distansen i tid tycktes öppna för nya synsätt, debatter och historiska studier.
Många minnesmärken och offentliga konstverk har uppförts, Förintelsemonumenten i Berlin är långt ifrån de enda. Det kollektiva minnet över den egna skulden har blivit en central dimension av den nationella identiteten i det återförenade Tyskland.
Helt problemfritt är detta kanske inte. Minneskulturen har av vissa debattörer sagts riskera att bli en övermättnad av tomma ritualer utan praktisk betydelse. Minneskulturen har av vissa debattörer sagts riskera att bli en övermättnad av tomma ritualer utan praktisk
Precis som minnet är grundläggande för vår individuella identitet, så kan man tala om att en kulturell eller kollektiv identitet är beroende av de gemensamma minnen som delas och diskuteras i ett samhälle