Björn Werner
”Polarisarna smälter nämligen ungefär lika mycket oberoende av mina symbolhandlingar”
Jag älskar Istanbuls mystiska skimmer, men jag drar mig för att flyga dit. Jag lever för den säregna känslan av dekadent frihet som vilar över Los Angeles solstänkta vägnät, men resan dit känns allt mer avlägsen. Budapest är ett poetiskt monument över ett kejsardöme som inte längre finns men det kommer nog dröja länge innan jag sätter min fot där igen.
Jag kan helt enkelt inte med. Men det beror det inte på den på självspäkande medelklassvåndan över underbara helgweekends till Istanbul och förgyllda semestrar i Thailand som Expressens biträdande kulturchef satte ord på häromveckan.
Det som hindrar mig är att en resa till mina favoritplatser är ett aktivt legitimerande av den politiska utvecklingen i länderna. Precis på samma sätt som det hade varit djupt osmakligt att nöjesresa i 30-talets Hitlertyskland kan jag inte med gott samvete oproblematiserat stötta Erdogan, Orbán eller Trump.
FÖR DET HANDLAR mindre om att jag reser, än hur jag reser, och vart. Polarisarna smälter nämligen ungefär lika mycket oberoende av mina symbolhandlingar, även om det såklart känns bra i magen att reflektera över mitt personliga bidrag till vår kollektiva kollaps, lova bot och bättring inför en applåderande publik på sociala medier och några månader senare ändå boka en billig spontanresa till Budapest.
Ångesten borde istället stamma ur den utbredda Netflixinställningen vi själva har utvecklat till våra resmål. Resan som förgänglig underhållning. Att som lättsam semesterresenär tro att du kan närvara som en passiv åskådare till platsen du befinner dig på, med ena foten kvar i mobilens svenska microversum.
Men att du alls reser till den gryende diktaturen Ungern för att okritiskt smutta på valutabilliga drinkar och plaska i varma källor och därmed tar del i den nuvarande regimens ordning spelar faktiskt roll.
Dina fina Instagrambilder på en solnedgång över Bosporens romantiska skimmer från din helg i Istanbul är en subtil like till Erdogans kränkande av mänskliga rättigheter. Din Pad Thai på Koh Phangan ett passivt accepterande av landets militärjunta.
I EN SAMTID där diktaturerna breder ut sig och demokratin avvecklar sig själv i allt fler länder närmar sig den oreflekterade konsumtionen av resmål som helgunderhållning och den efterföljande klimatsjälvspäkningen navelskådande nihilism. En jakt på en bra magkänsla i förhållande till en abstrakta föreställning om att man tänker på klimatet, utan större intresse för sin faktiska roll för andra, riktiga människor i nuet.
Men den stora symbolhandlingen är inte att inför sina följare proklamera att man i fortsättningen kommer flyga lite mindre. Symbolhandlingen är okritiskt turista i samhällen bland människor som inte har samma friheter, rättigheter eller möjligheter att leva ut sina drömmar som du själv. En symbolhandling som säger: jag bryr mig inte om dig.
Den handlingen, snarare än min lilla påverkan på klimatet, är det som håller mig på marken.
Precis på samma sätt som det hade varit djupt osmakligt att nöjesresa i 30-talets Hitlertyskland kan jag inte med gott samvete oproblematiserat stötta Erdogan, Orbán eller Trump.