Lek utanför komfortzonen
I skuggan av Göteborgs teaterjättar växer en alternativ konstform. Improvisationsteatern är större än någonsin. Säg ja, hylla misslyckandet och lek utanför din comfort zone. Tillbaka får du ett nytt förhållningssätt till livet. Eller?
Säg alltid ja, lägg till något och hylla misslyckandet. Svårare är det inte med improvisationsteater.
SPONTANA.
Amed tt öppna entrén till Café Hängmattan är som att gå från svartvitt till färg. Om vi inte visste bättre hade detta kunnat vara en av jazzklubbarna i West Village. Lokalen rymmer ett 50-tal personer och här står runda och fyrkantiga bord trånga mellanrum. Längst in serveras kaffe, öl och brownies med toscatäcken. Mellan dessa två bekvämlighetszoner står scenen. Där hade Miles Davis kunnat dra av ett trumpetsolo, men i kväll tillhör den fyra verbala jonglörer. – Jag har ett så inrutat liv. Jag jobbar som lärare och hämtar barn på dagis och förskola. Det här är ett andrum och det är oerhört skönt att få känna mig så levande, som jag gör här. Vi och publiken har två timmar på oss att utforska vad som händer. Det är en jäkla kick, säger Carl Johan Kilborn, 41 år. TILLSAMMANS MED MARTIN Gustafsson, Anna Carlsson och Mattias Thell utgör han improvisationsteatergruppen Primalimpro. Det är en av Göteborgs mindre aktörer inom genren, som har regelbundna föreställningar på Café Hängmattan och Teater UNO. Anledningen till dagens ökade intresse för impron bland utövare och besökare är att den helt enkelt upptäcks av fler och fler, tror Primalimpros grundare Martin Gustafsson, 31.
Uppvärmningsövningarna ekar i stenhuset, en våning upp. ”Vad är det där? Vad är det här?” kastar de ur sig och pekfingrar riktas åt alla håll. Vill jag vara med? Nej, svarar jag, med ett krampaktigt tag om anteckningsblocket, och bryter därmed mot regel nummer ett inom improvisationsteatern: säg alltid ja och addera någonting mer.
– Det handlar om att inte ta sig själv på så stort allvar. Som vuxen har man lärt sig att man inte ska leka. Det sitter i märgen, säger Mattias Thell, 32.
– Impron är överlag ett vänligt community. Jag har personligen blivit bättre på att kasta mig ut och acceptera mig själv. Det har blivit ett förhållningssätt till livet. Jag är mindre rädd för att misslyckas. Här har vi ett slags kontrakt på att vi får göra det, säger Anna Carlsson, 30.
REGEL NUMMER TVÅ: hylla misslyckandet. Så, vad är ett misslyckande? Är det att få en blackout eller slänga ur sig opassande saker, i form av sexism och rasism? Under uppvärmningen brukar det värsta komma ur systemet, berättar gruppen. Men visst har det hänt, att kontroversiella saker runnit igenom. När någon sjöng att ”Gud var kommunist” fylldes Facebook-sidan med klagomål.
– Ja, vad skulle man svara på det … det kan man ju inte veta om han är, säger Martin Gustafsson och fortsätter:
– Jag tycker inte att vi ska ha någon censur, men vi har alltid ett ansvar. Hur behandlar jag den jag spelar mot? Empatin är viktig. Även om jag jävlas med dig, kommer jag att ta hand om dig också.
– Jag tänker att det är konstens ansvar: att visa upp olika saker som folk kan titta på, säger Anna Carlsson.
– Det kan vara jobbigt att erkänna sina fördomar för sig själv. De kommer upp hela tiden. Jag har fått för mig att jag ofta gör tråkiga kvinnoporträtt som är lite mjäkiga, men så fort jag tänker att jag ska göra någonting annat blir det sökt.
LOKALEN ÄR HALVFULL. Sorlet tystnar när kvartetten intar scen för att spela i duos. ”Vad har vi för relation?” ropar de från scen. ”Ärkefiender” mumlar någon i publiken. Regel nummer tre: håll dig till förutsättningarna som ges. Skådespelarna sväljer förslagen, leker sig fram i ett oförutsägbart vokabulär, vänder ut och in på självklarheter, likt barn som skapar sig en uppfattning om den märkliga platsen världen.
”Vad skulle hända om jag använde tandkräm istället för schampo?”
”Hasselnötter istället för russin i lussekatter?”
”Hur ser en tandkrämstub ut om jag skär den på mitten, en sån där som har två färger?”
Någon skrikskrattar i publiken. Skådespelarna ställer sig på rad, och vi applåderar åt den som skötte sig bäst. När matchen är avgjord tar Martin Gustafsson vinnaren i handen och sträcker näven mot taket.
TEATERSPORTEN SKAPADES av den engelsk-kanadensiske dramatikern Keith Johnstone, en ”pionjär inom improvisationsteatern”. Han kritiserade teaterkonsten för att hindra spontaniteten hos skådespelarna och skapade lekar för att istället främja den. Teknikerna hämtades från professionell brottning, där de använde särskilda medel för att locka fram reaktioner hos publiken. 1977 öppnade The Loose Moose Theatre, där teatersporten sedan dess huserat.
– Att vara helt öppen gör att jag känner mig levande. Jag får skratta mycket i impron men blir också berörd. Jag är lite rastlös som person, säger Anna Carlsson och avslutar med en självklar sanning: – Det är inte tråkigt. – Det var en bra recension, säger Mattias Thell. För mig handlar det om upptäcktsfärden du är på när du spelar tillsammans med andra. En person lägger en pusselbit, en annan lägger en till och så hamnar du någonstans dit du inte hade kunnat komma själv.
Halvlek. Åskådarna sträcker på benen. Lampornas varma sken omfamnar lokalen. Utanför fönstren blandas snö och regn, härinne komfort och obehag. Någon snubblar i foajén och skriker till. De hoppar bock. Vill jag vara med? Nej, svarar jag med greppet om blocket. Måste vi delta i forum där vi får ”spexa loss” för att må bra?
– Jag gör det i trygga sammanhang, säger 22-åriga besökaren Anna Holmberg. Det kan handla om att prata om saker jag inte har helt belägg för, där jag inte tycker någonting absolut. Där vågar jag låta dum och tillåter mig själv att inte vara säker på min sak.
JENS NORDBERG HAR lång erfarenhet som kursledare på Gbgimpro. Idag jobbar han som organisationspsykolog och hjälper företag att bli mer kreativa och innovativa. På kontoret, som ligger uppför backen vid Kronhusbodarna, finns hundratals post it-lappar och en avundsvärd utsikt över älven.
”Vi gör en övning” säger han när vi satt oss och målar upp ett scenario: det är julfest, vi är kollegor och ska bryta oss in i kassaskåpet för att roffa åt oss extra lön. Han räcker över en superskiftnyckel ur sin imaginära verktygslåda. Jag tar emot den och tittar ut på de stela, förlamade kranarna, som lutar sig över vattnet, i valet och kvalet om de ska släppa taget eller stanna på fast mark.
– Människor behöver leka, säger Jens Nordberg. Om vi inte får det, kommer leken ut på andra sätt som kanske inte är lika produktiva. Genom alkohol till exempel. Vi har ett behov av att känna oss fria.
Under en period jagade Jens Nordberg ovana situationer. Det var uttröttande men skapade också en livsbejakande känsla. År 2002 mötte han improvisationsteatern. Att vara öppen och säga ”ja” blev en livsstil som förändrade relationen till föräldrar, kompisar och flickvännen. Ingenting är en kamp och det finns alltid en tredje väg att gå, menar han. Utforskande dans, poetry slam och jazzimprovisation är andra exempel på forum där vi kan släppa kraven i våra dagliga bestyr. Vad vi får tillbaka när vi tar oss bortom våra fantasier om vad vi klarar av, är en belöning i form av självbekräftelse, tycker han.
Vi pratar om grundläggande mänskliga rädslor, som dras till sin spets inom improvisationsteatern. Tänk om alla skrattar åt mig eller gör sig lustiga på min bekostnad? Om jag råkar säga någonting hemligt, får en hjärtattack och dör eller pajar min självkänsla?
– Teoretiskt sätt kan du paja självkänslan genom att spela tennis också. Allt vi gör påverkar uppfattningen om oss själva.
– När du går utanför din comfort zone stiger stresspåslaget. Du lämnar nuet och börjar tänka för mycket, kanske förbereder dig på att säga någonting smart. Ju mer stress i kroppen, desto svårare att vara kreativ. Men att uppleva någonting nytt är samtidigt belönande. Hjärnans dopaminsystem kickar igång och du kommer med all sannolikhet att vilja göra det igen, säger Jens Nordberg.
KVÄLLENS FÖRESTÄLLNING ÄR över och Primalimpro samlar ihop sig i ett pannrum intill caféet. Varma rör omringar möbleringen. Vi tjuvkikar i fotografens kamera. Om de någon gång släpper ett album, blir detta omslagsbilden.
Det är en livsfara att bli beroende av hur mycket publiken låter, tydligen. Skratten är ett knark och kicken är svår att göra sig av med. Anna Carlsson säger sig vara en sucker för just detta.
– Vi hör ju inte om någon blir berörd. Det är ett bekymmer. Så fort någon inte låter undrar man hur det går. Min nyförälskelseperiod håller på att gå över i någonting annat. I början fick jag oerhörda kickar efter varje gång, säger hon.
Om den svenska, något tillknäppta, kulturen har någon koppling till det där med att släppa loss, vill de inte kännas vid. Däremot innehåller svensk improvisationsteater fler pauser än den amerikanska, är mindre fysisk än den franska och inte lika regelbunden som den tyska. Den är också mörkare, ser Martin Gustafsson, och nämner ”det svenska vemodet”.
– Den svenska impron drar mer åt genren drama. Vi kanske söker oss åt det hållet, av någon anledning …
”Att uppleva någonting nytt är belönande. Hjärnans dopaminsystem kickar igång och du kommer med all sannolikhet att vilja göra det igen” JENS NORDBERG.