Perssons väg tillbaka till scenen
Annalena Persson slog igenom med kraft i rösten och Wagner i noterna i början av 2000-talet och efter 15 år på de stora scenerna med bas i Göteborg var det dags för en av de tyngsta rollerna, Elektra. Men hon kom inte till premiären. I en öppenhjärtig int
Sommarkvällen kunde inte ha varit vackrare. Hon hade dragit storpublik till Köla-ladan, mitt i den värmländska landsbygden. Det var precis här hon lekte som barn, i ladan som nu är ombyggd med scen och sittplatser. Det är tradition att dra hit några sångarvänner från Göteborgsoperan och bjuda hembygden på en dos klassiskt. Det minglades på gårdsplanen utanför, pappa skötte insläppet, i pausen ville alla fram och prata. Hon var på hemmaplan.
Just där och då var allt bra. Men framför henne låg en oviss höst. Och med sig hade hon en tung mental ryggsäck.
Den 4 februari 2017 skulle Annalena Persson ha stått på scen i årets första stora produktion på Göteborgsoperan, Elektra. Hon själv i titelrollen, mezzosopranen Katarina Karnéus som Klytaimnestra och Carolina Sandgren i rollen som Chrysothemis. Det var upplagt för att bli något extra.
Annalena Persson hade längtat efter rollen. Den kräver mod, uthållighet, fysik. Och hon såg fram emot att få jobba med sina kvinnliga solistkollegor för första gången på länge.
Men Annalena Persson kom aldrig ut på scen den där premiärkvällen. I sista stund ersattes hon av tyska Sabine Hogrefe.
Hon var sjuk fick vi veta, vi som satt i salongen. Sjuk med modifikation skulle man väl kunna säga.
Rösten var helt enkelt borta. Ett stämband så skadat att det inte gick längre, hur mycket hon än försökte.
På lördag är Annalena Persson tillbaka. På hemmaplan, i huset, på scenen, i titelrollen som Ariadne i Strauss Ariadne från Naxos. En roll hon aldrig gjort förut.
Det blir dessutom nästan på dagen ett år sedan Elektras premiär. Ett år hon inte önskar någon annan. Också ett år som stärkt henne. Vi ses sent en fredagseftermiddag efter en veckas orkesterrepetition, och pratar om vad som hände.
Hon ser glad ut, det finns något bestämt i blicken när hon tar sats och berättar.
– Skadan hade jag kanske fått hur som helst.
För det gick snett redan från början. Det är känsligt att prata om, men det handlar inte bara om ett skadat stämband, utan också om att hamna rätt mentalt. Om att få jobba på ett sätt som fungerar.
– Jag vet hur jag måste jobba, vad jag tål. Redan på första repetition sa min röst ifrån. Jag försökte visa så gott det gick att jag behövde jobba på ett annat sätt, men det gick bara en väg, säger hon och pekar neråt.
Under de här veckorna hade Annalena Persson också ett uppdrag i Brno, där hon skulle sjunga Makropulos. Till hennes stora förvåning fungerade plötsligt rösten igen.
– Jag kom hem, glad i hågen, man