Idéer dras till sin spets
Kultur: I Etgar Kerets nya bok är den israeliska vardagen lika skruvad som i hans noveller, skriver Martin Engberg.
Israeliske Etgar Keret har hyllats internationellt för en absurd prosakonst där idéer dras till sin spets och infall bejakas. Eller som det – i en sorts programförklaring – hette i novellsamlingen Plötsligt knackar det
på dörren: ”Om det inte knackar på dörren blir det ingen historia.”
I Kerets noveller kan en mytoman hamna i en parallellvärld där lögnerna materialiserats (bland annat som en hund som saknar bakben). Eller som en man gör i samlingen
Åtta procent av ingenting, beställa en talande fisk till lunch. Fisken tiger och mannen klagar till servitrisen som förklarar: ”att den kan tala betyder inte att den pratar hela tiden.” Till slut viskar dock fisken en uppmaning till mannen att lämna landet: ”åk ut till flygplatsen och hoppa på ett plan”, men ångrar sig strax efter: ”’Glöm det, förresten’, sa den. ’Jag är bara deprimerad’”
Inte sällan skrattar jag högt åt Kerets noveller, men det är – som sig bör för att bli meningsfullt – en humor som har kontakt med en existentiell botten. DEN HÄR GÅNGEN är det dock ingen som knackar på dörren. Etgar Keret har hänvisat sig själv till sig själv – och sina närmaste – och med De sju goda åren skrivit en episodisk memoar. Boken tar avstamp med Kerets sons födelse och löper sju år framåt till hans pappas död. I ett förord framhåller författaren att det här för honom är en särskilt viktig bok, och att han har valt att inte ge ut den i Israel eftersom han enbart brukar dela sina mest personliga berättelser med främlingar.
Vilken sorts sanning som ligger i det är svårt att avgöra, men i De sju goda åren möter läsaren en mer nedtonad Keret än i novellerna. Om jag ska vara taskig och jämföra Keret med Keret är det som att hans skruvade litterära hjärna ger bäst utdelning när det finns spelrum för fiktionen. Här blir berättandet emellanåt väl kåserande. Å andra sidan – vilka kåserier!
DEN ISRAELISKA VARDAGEN har gott om situationer som lämpar sig för någon med Kerets känsla för det absurda. I en text Soldater-
na i lekparken hamnar jaget i gräl med en mamma eftersom han inte ännu börjat fundera på om hans treåring ska göra lumpen eller inte. I en annan Vad sa mannen? är han tvungen att förklara för sonen vad det pågående grälet med taxichauffören går ut på i mer barnvänliga ordalag än det ”Håll käften och kör bara!” som han hävt ur sig. I texten Swede
Dream skildras ett besök i Göteborg i samband med bokmässan, komplett med middag på Krakow.
Bland de mindre kåserande texterna finns det oförglömliga stycken, till exempel berättelsen om det minimala hus en arkitekt byggt och skänkt åt Keret i Warszawa ”med samma proportioner som mina noveller: extremt minimalistiskt”, och som på ett oväntat sätt knyter samman familjehistorien. Och skildringen av systern som konverterat till den ortodoxa judendomen.
Med De sju goda åren tycks författaren kalibrera sin blick för det främmande genom att rikta den mot sin egen vardag. Bra så, och i väntan på att någon på nytt ska knacka på Kerets dörr läser jag gärna om den.
Inte sällan skrattar jag högt åt Kerets noveller, men det är – som sig bör för att bli meningsfullt – en humor som har kontakt med en existentiell botten.