Rädd för att systern skulle dö
Främst har hon varit rädd – att lillasyster ska dö. Tanken finns alltid där, ”Ska hon klara sig?”. När Märta Rybergs lillasyster Ellen blev sjuk i leukemi vändes livet upp och ner.
LEVA: När Ellen Ryberg insjuknade i akut myeloisk leukemi blev det en svår tid även för storasyster Märta där det ploppade upp en massa funderingar i hennes huvud. Då visste hon inte så mycket om cancer, bara att många dog av det. Mest var hon rädd för att lillasyster skulle dö. För att orka med situationen har Märta också fått hjälp av många olika personer, bland annat av en syskonstödjare på sjukhuset.
Först tänkte hon att det inte kunde vara sant. Skämtade mamma?
– Men när jag förstod att hon verkligen menade det… Jag minns det inte själv, men mamma har sagt att jag skrek.
Elvaåriga Märta Ryberg beskriver noggrant den där novembersöndagen 2016, då hennes mamma bad henne sätta sig i soffan och därefter berättade att lillasyster Ellen insjuknat i akut myeloisk leukemi.
– Jag visste att Ellen blivit inlagd på sjukhuset på fredagen, men jag visste inte varför. Jag skulle på kalas den helgen, vi skulle övernatta i en scoutstuga. Jag hade längtat jättemycket och mamma och pappa ville inte förstöra det, så de sa inget förrän jag kom hem.
Märta förklarar att hon och två år yngre Ellen, som sitter med vid bordet, är bästa vänner.
– Vi lekte varje dag. Men när Ellen blev sjuk kunde vi inte vara med varandra lika mycket. När jag kom hem från kalaset längtade jag efter att få åka till henne på sjukhuset. Jag ville bara träffa Ellen.
FÖR MÄRTA HAR
det varit tufft att se lillasyster så dålig.
– Förra julen fick hon 41 graders feber, lunginflammation och blodförgiftning. Mest har jag varit rädd att hon ska dö. Jag visste inte så mycket om cancer innan, bara att många dog av det.
Märta berättar att det ploppade upp en massa funderingar i huvudet när hon fick reda på att Ellen var sjuk.
– Först frågade jag mamma och pappa. Men när jag började lära känna personalen på sjukhuset frågade jag även dem.
– Har inte du prata med skolkuratorn också? flikar Ellen in.
Jo, Märta har på eget initiativ sökt upp kuratorn.
– Jag ville prata med någon som inte var lika mycket inne i det.
Utöver kuratorn har Märta fått stöttning av syskonstödjaren på sjukhuset.
– Vi gör roliga saker, man får komma på andra tankar, säger Märta och ler en aning. Men när vi gör saker kommer det ibland upp frågor.
TILLSAMMANS MED
syskonstödjaren har Märta även fått möjlighet att träffa andra syskon till sjuka barn.
– Det blir en annan sak med andra syskon. I skolan vet de inte hur det känns. Men andra syskon, som är i samma sits, förstår.
Märta funderar lite innan hon fortsätter:
– Fast de i skolan som jag vill ska förstå, mina vänner, de förstår nog lite.
Märta konstaterar att hon ibland kan må jättebra – vid andra tillfällen jättedåligt.
– Tanken finns alltid där… ”Ska Ellen klara sig?”. Men att vara i skolan bland mina vänner hjälper.
Hon berättar att mamma och pappa har varit noga med att se till så att Märtas vardag, med skola, kompisar och innebandy, har kunnat fortsätta som vanligt – men hon har också varit en hel del på sjukhuset.
– Kanske att jag någon gång har tänkt tanken… att jag känt mig utanför. Men Ellen är ju sjuk. Och jag har fått göra mycket kul med syskonstödjaren som Ellen tyckt varit fuskigt.
ELLEN ÄR NU
färdigbehandlad men går fortfarande på kontroller. Av storasyster har hon fått nya stamceller och Märta förklarar att hon gärna ville hjälpa Ellen men var nervös inför transplantationen.
– Jag hade aldrig opererats innan. Fast det gick bra.
Märta är hoppfull även om oron för Ellen finns där.
– Allt ser bra ut. Det har inte synts några cancerceller när hon har varit på kontroll. Samtidigt vet jag att det finns en risk att sjukdomen kommer tillbaka – det gör mig nervös. Så fort Ellen får feber blir jag orolig. Det började ju med feber.
”Jag visste inte så mycket om cancer innan, bara att många dog av det.” MÄRTA 11 ÅR