Den speedade busschauffören

På en buss präglad av morgontrötthet hamnar jag bakom den pratglade chauffören. Det är dock, tack och lov, inte mig han pratar med utan en lilahårig dam på sätet snett framför mig. Busschauffören är pigg, på gränsen till speedad.

– Du vet att vägen är avstängd där borta va? Översvämning! Man trodde ju inte att det var så illa först men Arne var ju uppe och kollade och det går ju fan inte att köra där.

Damen med lila hår verkar måttligt intresserad men nickar snällt tillbaka. Chauffören växlar mellan att titta på damen och den snömoddiga landsvägen framför sig.

– Förra året vid den här tiden var det samma skit. Och en massa folk var sjuka, men inte jag! Jag tog alla pass jag kunde få. Körde tolv timmar, sov fyra och så upp vid ratten igen! Hela vintern höll det på. Jag hade direktörslön i tre månader.

Den lilahåriga ser mest ut som att hon skulle vilja sätta på sig hörlurar, fälla bak sätet och sluta ögonen. Men nu är hon fast, utan möjlighet att själv trassla sig ur samtalet. Hon förstår att hon måste svara busschauffören något.

– Men pengarna är slut nu förstås? suckar hon dystert. CHAUFFÖREN BEHÖVER inte mycket bränsle för att fortsätta samtalet och nu nästan skriker han från sin förarhytt.

– Tacka fan för det! Man måste ju unna sig något ibland och så har man ju barnen också. Sonen går ju arbetslös. Han hade ett jobb förut, packade cd-skivor på ett lager, men det är ingen framtidsbransch. Det var det han sa till chefen också, men då fick han sparken. Vilka människor det finns! Vad gör du själv nu för tiden?

Kvinnan tyckts vilja sjunka igenom sätet. Hon mumlar sitt svar, knappt hörbart.

– Jag är sjukpensionär. Busschauffören tystnar för ett ögonblick, vänder blicken ut genom fönstret på vänster sida och ökar hastigheten något. Han svär samtidigt tyst för sig själv och vänder sig sedan till kvinnan igen.

– Det finns de som tror att man kan köra om en buss utan att öka hastigheten. Idioter säger jag. När de försöker brukar jag trycka på gaspedalen för att visa vem som bestämmer på den här vägen. Om du inte kan köra riktigt fort ska du inte försöka köra om min buss! Det kan ju bli olyckor också, när man kör på det viset. De bryr sig inte om andra människor, men de gör minsann jag. DEN LILAHÅRIGA DAMEN svarar inte längre. Hon har fällt bak sätet och vänt sig ut mot fönstret. Busschauffören är oberörd. Han ökar farten ytterligare och stirrar ut genom framrutan. Snön har nu börjat falla och mycket få bilar vågar sig ut i omkörningsfilen. Jag hör hur chauffören pratar tyst för sig själv.

– Jag ser till att alla på min buss har bälte, det är fan i mig att bry sig om det!