Om svårigheten att föra ett samtal
Iväntan på snabbtåget från Stockholm hem till Göteborg efter några arbetsdagar i huvudstaden ringer jag för att prata lite med yngsta dottern. Elva-påväg-mot-tolvåringen är det enda barnet som är hemma en lördagskväll numera. Hon svarar: – Peace out, hej på dej du.
– Öh … hej min älskling. Hur mår du? – Jo men det är chill.
– Ok, vad gör du?
– Kollar på slimevideos och vet du vad jag har lärt mig idag, du har NO IDEA, jag lovar dig, men lyssna: jag har lärt mig MOONWALKA.
– Oj, vad häftigt. Kul. Det visste jag inte ens att du hade övat på. Men det vill jag förstås gärna se när jag kommer hem. Om du är vaken då. – När kommer du då?
– Ikväll vid tiotiden.
– Okej, jag kanske är vaken då. Jag ska kolla med pappa om jag får vara uppe så länge, men det får jag nog för han ska åka och hämta syrran från födelsedagsfesten hon är på och då får jag säkert inte vara hemma själv. Du vet hur han är (hon sänker plötsligt rösten) … jag viskar lite nu för han står i köket och lagar mat … men du vet ju att han alltid är rädd att det ska hända mig något så jag måste säkert åka med honom.
– Mmm. Ok. Men det är bra och då ses vi senare ikväll, allihop. Hej så länge. Puss och kram.
VI LÄGGER PÅ och jag vänder mig mot sonen som också varit i Stockholm och jobbat. Jag refererar samtalet med lillasyster som jag tycker var rätt roligt och lite … utöver det vanliga. En rad nya glosor som dök upp där, och även sonen reagerar med förvåning.
Och för en hundradels sekund ser jag framför mig hur vi sitter där på bänken, och samtalar som två vuxna, i samförstånd, på samma våglängd, så att säga. Men jag rycks snabbt ur min villfarelse. Jag är naturligtvis helt akterseglad i hans ögon.
– Sa hon ”peace out”? Men det betyder ju typ hejdå. Varför svarade hon så?
– Ja, det vet ju inte jag, men hon gjorde det. Hon har väl missuppfattat uttrycket bara.
– Jeeezuz. Hon har gått från orten till hipster över en natt. – Jaha?
– Ja, hur har hon ens snappat upp det uttrycket? Vem av hennes kompisar säger ”peace out?
– Ja, jag vet inte. Är man hipster för att man säger ”peace out”? Man säger inte det om man är en orten-unge menar du? Alltså förortsunge? Och det är väl egentligen inte din lillasyster, men jag förstår att det mer är attityden du beskriver än den geografiska tillhörigheten,
– Öhhh … alltså, mamma, du har SÅÅÅ NO IDEA vad jag snackar om. Det är verkligen tragiskt.
– Är det?
– Ja, haha, det är det.
STRAX DÄRPÅ GÅR vi på tåget där vi sedan sitter i drygt tre timmar bredvid varandra. Vi pratar i ungefär tre minuter innan var och en fyller sin tid med varsin skärm. Det är lika mycket mitt fel för jag sjunker ner i arbete. Men han har hörlurar i öronen. Det har inte jag. Däremot har jag hörapparat sedan flera år.
Det var mellanbarnet som spräckte min hörselgång när hon var bäbis. Men hon är lika älskad för det såklart. Och när vi återses blir det alltid ett kärt möte. (Även om hon ibland blir tonårsirriterad när jag säger ”va?” för att hon emellanåt artikulerar lite för snabbt för min begränsade och hörselskadade uppfattningsförmåga.)
Även detta återseende börjar med en kram.
– Heeeej min gumma, så fint att se dig igen.
– Hade ni kul på födelsedagsfesten, frågar jag sedan medan jag tömmer diskmaskinen. Tydligen är det en större ansträngning än jag är medveten om, för responsen blir:
– Mmm. Men ååååh! Du gör LJUD!
– Va?
– Du andas högt.
Jag försöker i alla fall kommunicera med ungdomarna i min direkta närhet. Ingen ska någonsin säga annat.
”Du har NO IDEA, jag lovar dig, men lyssna: jag har lärt mig MOONWALKA.”