Allt fler svenskar får adhd som diagnos
Antalet adhd-diagnoser ökar för varje år. På vissa håll i landet har de mer än fördubblats under de senaste tio åren. Varje diagnos har sin egen historia.
Det finns en siffra som har varit stabil sedan 1980-talet. Att omkring fem procent av alla barn och unga förväntas ha en adhddiagnos. Men något har hänt under senare tid som tagit forskarna på sängen.
– Vi är alla lika förvånade. Ingen vet riktigt varför antalet diagnoser har skjutit i höjden, säger Sven Bölte, professor i barn- och ungdomspsykiatrisk vetenskap vid Karolinska institutet. ÖVERDIAGNOSTICERING, SAMT EN övertro på psykiatriska diagnoser, har lagts fram som en teori. En annan är att fler söker hjälp och att utredningarna går snabbare. Oavsett förklaringsmodell är det individuella lidandet stort och majoriteten av dem som får en adhd-diagnos tar mediciner till hjälp.
– Samhället ställer höga krav på hälsa och funktion och när någon inte hänger med har det blivit allt vanligare att misstänka en neuropsykiatrisk funktionsnedsättning, säger Sven Bölte.
Det finns ingen biologisk markör som kan bekräfta adhd, och det går inte att ta ett blodprov eller se förändringar i hjärnan. Diagnosen ställs med bakgrund av hur patienten själv, föräldrar eller andra informanter beskriver problemet. Vad som bör ingå är koncentrationssvårigheter, impulsivitet och överaktivitet som leder till svårigheter att klara vardagen.
– Det finns en stor ärftlighet, men även biologiska riskfaktorer i miljön. I dag är det vanligt att flera i familjen, både föräldrar och barn, får diagnosen, säger Sven Bölte. HUR DEN OMGIVANDE psykosociala miljön ser ut är extremt viktigt för graden av funktionsnedsättning. Den som möts av tolerans och får ett bra stöd av andra kan för det mesta ha ett fungerande liv, trots sin diagnos.
– Om man har en mild variant av adhd och växer upp i en fördelaktig miljö kanske man inte ens hamnar i psykiatrin. Det kan finnas barn med adhd som aldrig har fått en diagnos, säger professorn.
Sven Bölte ser fortfarande skolan som en viktig arena. Om alla barn skulle få stöd på den utvecklingsnivå de befinner sig - vilket de också ska enligt skollagen – kanske man inte skulle behöva ställa lika många diagnoser, resonerar han.
– Det finns och har alltid funnits mänskliga svagheter i kognitiva förmågor. Nu har vi valt att kalla dem neuropsykiatriska funktonsnedsättningar, vilket är både mer korrekt och etiskt än lat, dum och annat orättvist, säger Sven Bölte.