Masthuggsteatern
skapa sig själv genom bilden man förmedlar är ju också vad pjäsens handlar om. När fröken antyder för barnets mor att hon nog inte tänker sig att familjen varit i Italien utan att det är troligare att de varit och tältat eftersom de ger intryck av att vara en ”stormköksfamilj” reagerar modern med att indignerat ljuga om att familjen semestrat i Palermo. När fröken antyder för fadern att en sådan resa kostar mycket pengar och att familjen måste fått dem på ett oegentligt sätt svarar han genom att ljuga om att hans föräldrar är från Italien och därför har flera hus där. Och så håller det på med lögner om förälskelser, glutenallergier och timmar tillbringade i skuggan. Föräldrarna ljuger och fröken ljuger för att avslöja dem i en egentligen meningslös kamp om sanningen. VAD VI LJUGER om när vi ljuger om Italien är liksom Variation en pjäs som i huvudsak utspelar sig i talet och replikerna. Och kanske hade det varit mer rättvisande att döpa pjäsen till Hur vi ljuger... istället för Vad vi ljuger om... Vissa nyckelord upprepas gång på gång och tar fäste i varandra, som laktosintolerant och sorbet. De falska resenärerna försöker göra sin resa verklig genom att häfta fast en rad etiketter vid den, allt för att undfly att etiketteras som en familj som skulle få för sig att åka till en campingplats. Varför? Det får vi inte svar på och det är inte heller pjäsens fråga. PSYKOLOGISK fördjupning verkar Hallberg inte vara ute efter, socialrealismen är lika fjärran som den där förolämpande tältsemestern. Allt i pjäsen har drag av lek, spel och fantasi. Någon gång är det kul, men aldrig mer än så. Till slut blir pjäsens idébygge för skralt och metalagren för många.
Där Hallberg ofta skriver politiskt är Vad vi ljuger om när vi ljuger om Italien en desto mer lättsam historia om lögnen och förställningskonsten
DET SISTA AV dem utgörs av den röst som Hallberg ibland låter sippra igenom i replikerna. Det är, tänker jag mig, en röst tillhörande en dramatiker som beklagar sig över att allt han skriver blir till verklighet och över den skrämmande tomheten i detta faktum. ”Är vi bara det vi påstår att vi är?” frågar sig de fritt fabulerande föräldrarna innan de självsäkert konstaterar att ”Det blir inte morgon förrän jag sagt god morgon” eller ”Innan jag säger mitt namn, har jag inget namn”. Och ja, på teaterscenen är det ju mycket riktigt så det går till. Men det är en något banal sanning att bygga en hel pjäs på.