Hjörne om de demoniserande drevens gissel
Vi lever i en intressant tid när nya och gamla medier försöker hitta sin plats i samtiden. Båda aktörer behöver hitta sin roll och förhållningssätt till de nya villkoren, skriver Peter Hjörne.
Pressen och tidningarna har dömts ut varje gång det kommit en ny medieteknik. Så var det när telegrafen kom, när radion och så småningom tv och färg-tv blev massmedier. Men i själva verket lades medium till medium, den totala mediekonsumtionen ökade år efter år och reklammarknaden fullkomligt exploderade. Länge växte tidningarnas upplagor och annonsintäkter. De erbjöd sina läsare mer material och fler sidor.
Men så i början av 1990-talet hände något som kom att förändra allt. 1990 introducerades World Wide Web – internet föddes. Till en början gick det lite trögt, men efter några år tog tillväxten fart. Tidningarna var hyggligt tidigt ute med hemsidor redan 1994/95, så också GP.
Telia startade Passagen och det som så småningom blev Lunarstorm drog igång 1996. Hemsidor startades på löpande band. Jonas Birgersson och Johan Staël von Holstein, grundarna av Framfab och Icon Medialab, blev kändisar som internetpionjärer.
Visserligen brast internetbubblan år 2000 och hundratals miljarder och många internetföretag raderades ut på världens börser. Egentligen var det bara ett hack i internets utvecklingskurva. För i slutet av 1990-talet föddes till exempel Google. 2005 grundades YouTube och 2006 såg Twitter och Facebook dagens ljus.
TIDNINGARNA I SVERIGE (och övriga världen) fortsatte att gå bra och ha starka positioner både på läsar- och annonsmarknaden. Men de allra flesta i branschen var starkt oroade över hur internet och dess många företag skulle påverka de traditionella medierna.
Ett svar var gratis nyheter på nätet. Det kostade men gav inga intäkter. Internetanvändningen fortsatte att öka dramatiskt. 2010 hade nästan alla hushåll i Sverige tillgång till internet. Smartphones och läsplattor blev vardagsmat.
Nyligen grundade företag erövrade världen och annonsmarknad efter annonsmarknad på de traditionella mediernas bekostnad. Upplagor och annonsintäkter vände brant neråt för tidningarna i Sverige 2012/13, och nedgången har fortsatt. De senaste åren har tidning efter tidning världen över gått på knäna.
En ”skön ny värld” med gratis information, ett öppet och för alla tillgängligt internet, där var och en kunde föra sin talan och vara sin egen redaktör, hägrade. Och de sociala medierna har ”levererat”. De har gett miljarder människor fantastiska möjligheter att kommunicera, att söka nyheter och fakta och att uttrycka åsikter.
Men nätet och dess aktörer har inte varit oproblematiskt. Hat, hets, rykten, mobbing och falska nyheter var och är en häxbryggd som förgrovat och förgiftat offentligheten världen över.
I USA HÄNDE dessutom Donald Trump. Presidenten förklarade krig mot medierna som han kallade amerikanska folkets fiender. Han beskyllde tidningar och tv-kanaler för att förmedla fake news. Ofrivilligt kom han därmed att bli journalistikens bästa vän. För i takt med hans utfall växte de stora amerikanska tidningarnas betalda digitalupplagor.
I Sverige ser vi nu samma utveckling. Sedan några år har både storstads- och lokaltidningar rönt framgångar med sina digitala prenumerationer. Förklaringarna är många. Nya företag som Netflix och Spotify har lämnat internetvärldens gratismodell och tar betalt för sitt innehåll, vilket många konsumenter vant sig vid.
Allt fler läsare inser också att det innehåll man vill ha kostar att producera. I allt högre grad är man beredd att betala för att ta del av journalistik som man har förtroende för i en värld av allt fler falska nyheter, sanningsrelativisering och faktaresistens.
DET SENARE HAR accentuerats av ”journalistikens nya vänner” som inte tagit ansvar för sitt innehåll. Google, som först efter granskning i Expressen och Dagens Nyheter, tog bort de antisemitiska hatlistor som fanns tillgängliga hos sökjätten. YouTube, som spridit nazistisk propaganda. Facebook, som läckt information om 87 miljoner användares konton till företaget Cambridge Analytica.
Facebookgrundaren Mark Zuckerberg, vittnade i veckan inför utskott i den amerikanska kongressen och fick bland annat svara på frågor om vad Facebook ämnar göra åt läckorna. Sin vana trogen bad han om ursäkt, lovande bot och bättring men sa väldigt lite konkret. Också London och Bryssel har begärt att han skall vittna!
Den senaste tidens avslöjanden har alltså blottat nättjättarnas brist på ansvar för innehållet. Men det kommer knappast att hota deras hegemoni eller enorma intjäningsförmåga. Däremot blir ”ansvarsmediernas” fördelar och betydelse uppenbara för allt fler.
I SVERIGE HAR vi världens äldsta tryckfrihetslagstiftning och på tidningarna finns ansvariga utgivare som ensamma ansvarar för allt som publiceras. Vi har dessutom ett system med Pressombudsman, Pressens Opinionsnämnd och pressetiska regler. De pressetiska reglerna syftar till att ge den enskilde ett skydd utöver det som lagen erbjuder.
PO och PON använder de pressetiska reglerna som hjälp vid sina bedömningar. Tidningshusen har alltså en gedigen tradition av att ta ansvar för sitt innehåll.
Den legendariske publicisten Hans Schöier sammanfattade en gång pressetiken på ett fint sätt:
”Pressetiken kan sammanfattas i en fråga och en uppmaning. Frågan är: är det sant? Uppmaningen lyder: Kom ihåg att det är människor du skriver om!”
Frågan och uppmaningen är mer aktuell än någonsin! På nätet tycks många strunta i både frågan och uppmaningen. Det innebär att de medier som tar ansvar för innehållets kvalitet och trovärdighet får en nygammal konkurrensfördel. De traditionella mediehusen kan alltså i högre grad leva på trovärdig kvalitetsjournalistik, i många fall som för GP, med starkt lokalt fokus.
Men är allt gott och väl? Nej, det finns åtskilligt som kan bli bättre! Visserligen var det länge sedan journalistik, ansvar och etik diskuterades så intensivt som nu men det behövs mer.
Vi behöver till exempel på allvar och prestigelöst diskutera vad den finländske författaren Kjell Westö, i en artikel i GP, kallade ”de demoniserande dreven...ett av vår tids gissel”. Han skrev också att ”de lättare gammelmediernas och de sociala mediernas gemensamma dramaturgi och driftsekonomi kräver en ny ärkeskurk varje vecka”. NÄR CHEFEN PÅ Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm Benny Fredriksson begick självmord kan det ha berott på det drev han utsattes för, men man vet inte. Vad man däremot vet är att Aftonbladet förde fram beskyllningar mot honom, varav de allvarligaste senare visat sig vara felaktiga. Vi vet också att Benny Fredriksson tog mycket illa vid sig av beskyllningarna och att han sa upp sig från sitt jobb efter sexton år av hängivet arbete.
Drev försvaras ibland med den granskande funktionen. Men de ensidiga dreven är inte av godo – de när syftet helt uppenbart inte är att ge en så bred, nyanserad och sann bild som möjligt. De drev där avsikten är inte att jaga sanningen, utan att jaga den endimensionelle ”ärkeskurken” – att fälla, att misstänkligöra och ”att utsätta någon för andras missaktning”.
Den typen av så kallad granskning skadar journalistikens anseende, vilket är illa. Men dess bättre verkar läsarna genomskåda denna ”underhållning”, illa maskerad som journalistik. I botten på Medieakademins Förtroendebarometer ligger således TV3 och Expressen, med Aftonbladet helt nära.
Morgonpressen ligger väsentligen högre i förtroende. Det är det kapital som vi på GP och på många andra svenska lokaltidningar bygger vidare på och som nu ”betalar sig” i form av fler betalande prenumeranter. Det i sin tur innebär att GP de senaste sex månaderna har kunnat anställa över tjugo nya journalister för att erbjuda än bredare, djupare och bättre lokal kvalitetsjournalistik i alla våra kanaler – på papper och på nätet.
Men är allt gott och väl? Nej, det finns åtskilligt som kan bli bättre! Visserligen var det länge sedan journalistik, ansvar och etik diskuterades så intensivt som nu men det behövs mer.