Hög tid för vett och etikett på nätet
Sociala medier. I efterdyningarna av bland annat skandalen med facebook och Cambridge Analytica behöver vi damma av och förnya debatten om sociala medier, demokrati och digitalisering.
Hur man uppför sig på internet var ämne för omfattande debatt redan under internets nybyggartid på 90-talet. Och redan då lyftes integritetsfrågor fram som något som diskuterades alltför lite. För att inte underminera demokratiska samtal och processer kan det i dagens sociala medielandskap behövas nya folkbildande insatser, skriver Alexandra Söderman och Johan Söderman.
Efter den senaste tidens kritik mot olika sociala medieföretag, tycks det i den allmänna debatten som att ett digitalt uppvaknande nu har skett. De senaste decenniernas digitala utveckling diskuteras i relation till detta som präglad av naivitet, trots att en tillbakablick på 1990-talets folkbildande insatser kring det som då var ett nytt digitalt landskap gör det möjligt att förstå den utveckling som skett i termer av digital fartblindhet. Inte minst under de senaste tio åren då nästan tre fjärdedelar av svenskarna blivit facebookanvändare.
Den 25 mars talade digitaliseringsminister Peter Eriksson (MP) i SVT:s Agenda om att det inte finns några etiska riktlinjer ens för riksdagsledamöters användande av sociala medier, utöver att inte sprida sekretessbelagda uppgifter. Det framstår som anmärkningsvärt, och föranleder vikten av att diskutera etiska förhållningssätt mot bakgrund av 90-talets folkbildning om det som då kallades netikett, alltså etikettregler för internet.
Med tanke på dagens digitala debattklimat skulle sådan folkbildning kunna riktas till allmänheten, men även inbegripa betonande av långsam eftertänksamhet för politiska makthavare – i kontrast till samtidens digitala snabbhet. På 90-talet var netikett något som lyftes fram i allt från damtidningar till särskilda upplysningsböcker. Telias bok Nära som kom ut 1998 är ett sådant exempel, och hade tydligt folkbildande innehåll gällande det framväxande digitala informationssamhället.
Gyllene regeln
I samma anda, och med liknande råd, poängterades i 1996 års juli-nummer av Femina vett och etikett på internet, vikten av att läsa först och debattera sedan, att den gyllene regeln (var mot andra såsom du vill att andra ska vara mot dig) också gäller på nätet, samt att versaler är detsamma som att skrika, och således något som kan reta upp den mer vane e-postmottagaren.
I Telias bok utgjordes de folkbildande internetråden dock inte enbart av praktiska tips. Även integritetsfrågor lyftes fram som något som redan för 20 år sedan diskuterades alltför lite, detta enligt en av bokens kapitelförfattare Ulf Wickbom som skrev att ”den dag den diskussionen kommer igång är den sent ute”. I efterhand är det ett uttalande som kan ses som en ovanligt träffsäker profetia.
I början av 2000-talet myntade Marc Prensky dikotomin digitala infödingar respektive invandrare, som återkommande använts för att betona generationsklyftan som uppstått där de som ibland kalllas millenials bär med sig helt andra kunskaper om internet genom sin uppväxt, jämfört med de som är äldre. Detta generationsglapp har under 00-talet ibland framställts på ett sätt som gjort att digital delaktighet mest handlat om att pensionärer ska lära sig göra bankärenden på nätet. Både Statens medieråd och SKL lyfter dock fram att den verkliga utmaningen handlar om att de som traditionellt haft en maktposition i samhället, högutbildade och höginkomsttagare, riskerar halka efter när det gäller delaktighet och källkritik på internet.
Uppmärksamhetssamhället
Något förenklat kan internets framväxt sägas ha gått från anonymitet och sökande efter information, till att bli del av vardagslivet på ett sätt som medfört att de flestas liv numer präglas av digital synlighet. Parallellt med internets utveckling har det så kalllade uppmärksamhetssamhället vuxit fram, och med det en anda präglad av känslan av autenticitet; vilket kan vara en förklaring till varför det som framställs som äkta får sådan oerhörd sprängkraft. Fenomenet #metoo skulle därmed kunna förstås som tidstypiskt, också genom sin påverkan på samtidens kultur, politik och journalistik.
Det sociala medielandskap som uppstår i uppmärksamhetssamhället blir också känslostyrt på ett sätt som gör att etablerade institutioners agerande och yttranden tenderar att framstå som okänsliga i jämförelse. Detta skulle möjligen kunna vara bidragande orsak till en alltmer polariserad debatt, politikerförakt och anti-etablissemangsanda.
Det som nu börjar bli uppenbart för allt fler är att sociala medier burit med sig demokratiska implikationer som kräver folkbildande insatser och en seriös granskande journalistik. Detta för att inte riskera att underminera demokratiska samtal och processer. För att göra informerade val är det av vikt att medborgare kan överblicka komplexa relationer och händelseförlopp som utspelar sig på nätet och i sociala medier.
Skynda långsamt
I det som nu kan förstås som internets nybyggaranda fanns förhoppningar om att samhället skulle bli mer demokratiskt. Nu framträder i stället risk och rädsla för det omvända, och att samhället dessutom drivs mot större kortsiktighet och populism. Möjligen kan etablerade institutioners långsamhet och tröghet i vår tid vara skydd för demokratin, och måhända behöver politiska makthavare utveckla en uppdaterad netikett. Detta för att våga vänta ut framtida nätkampanjer och digitala stormbyar, och inte riskera att fatta beslut som går emot lagråd och annan expertis – som underminerar långsiktigt förtroende, men kortsiktigt vinner röster.
Det som nu börjar bli uppenbart för allt fler är att sociala medier burit med sig demokratiska implikationer som kräver folkbildande insatser och en seriös granskande journalistik