Skolan var bättre förr
Jag blir bedrövad när jag följer alla debatter om den svenska skolan. Själv är jag arbetarson född på 40-talet och hade inte föräldrar med akademisk bakgrund men turen att ha en pappa som var bokälskare och som talade om för oss barn hur viktigt det var att läsa böcker. Bokläsningen lärde mig mycket och underlättade naturligtvis min skolgång betydligt. Det gjorde att jag också senare fortsatte mina studier på högskolan.
Vi var 30 elever i en klass med pojkar från 3:e till 8:e klass med samma lärare som gav oss alla en bra start i livet. Han var noga med att alla i klassen skulle gå ut med godkända betyg. Då fanns det inga extraresurser att ta till för elever som av olika anledningar inte hängde med. Bokstavsdiagnoser talade man inte om på den tiden.
Han hjälpte/uppmuntrade dessa elever extra mycket under lektionstid. De som hade lättare för sig fick extra uppgifter under tiden som han engagerade sig i de andra. Detta kunde han göra eftersom vi elever respekterade vår lärare, dessutom var det ordning och reda i klassrummet. ”Uppförande och ordning” var också en del av betygen. Minns när jag sökte mina första arbeten efter skolan att det man först tittade på var just betygen i uppförande och ordning. 40-talist och arbetarson Det system som nu råder i skolan med prov och betygskriterier är ett experimenterande på barnens och ungdomarnas bekostnad, skriver Marianne Nilsson.
EXPERIMENT.
Mats Ekholm, tidigare generaldirektör för Skolverket, tycker inte att eget arbete och otydliga kunskapskrav leder till stress i grundskolan, utan att det är när elever upplever att kraven överstiger deras förmåga som är orsaken (GP 10/4). Lösningen enligt Ekholm är att eleverna ska ha mer inflytande över schema, prov och undervisning.
Hur ska elever på grundskolan kunna ha en sådan kunskap och hur mycket tid ska läggas på att en klass med kanske 25 olika uppfattningar ska enas? Hur stora kan skillnaderna då bli mellan olika klasser och skolor?
Det är väl de vuxna som efter många års utbildning och erfarenhet ska kunna bedöma vilka kunskaper som krävs för att möjliggöra fortsatta studier.
Egna arbeten, ja i begränsad mängd, men baskunskaper och prov på baskunskaper är något annat.
Det lärare bör ägna tid åt är att motivera, förklara och låta elever träna på dessa baskunskaper. Kraven inför prov måste vara tydliga, så att eleverna förstår vad de förväntas kunna. Det minskar oron och stressen.
Betygskriterierna är oklara. Exempel från Engelska åk 9, i delmomentet ”Läsa”:
● Eleven ska förstå det huvudsakliga innehållet och uppfatta tydliga detaljer i olika slags texter ... Betyg E.
● Eleven ska förstå det huvudsakliga innehållet och uppfatta väsentliga detaljer i olika slags texter ... Betyg C.
Det skiljer alltså två steg i betygsskalan mellan dessa kriterier. Enligt professorer framstår kunskapskraven för åk 6 och åk 9 ungefär lika svåra som de för universitet.
Jag är övertygad om att detta inte bara är otydligt utan också skapar stress hos både lärare och elever! Dessutom måste elever kunna misslyckas någon gång utan att det ska medföra lägre betyg.
Det system som nu råder är ett experimenterande på barnens och ungdomarnas bekostnad. Det är orättvist och orättfärdigt och kan komma att påverka hela deras framtid. Kloka personer inom skolväsendet måste kliva fram!