Regeringen styrs av aktivism
Trots Lagrådets svidande kritik läggs lagförslaget om ensamkommande på riksdagens bord.
Islutet av mars plockade Lagrådet fram den juridiska motorsågen. Myndigheten hade tagit del av regeringens lagförslag om att ge uppehållstillstånd för ensamkommande som vill studera på gymnasial nivå.
I går beslöt regeringen ändå att propositionen ska läggas på riksdagens bord. Detta trots att Lagrådet i sitt yttrande skrev rakt ut att förslaget är rättsosäkert.
Fredrik Malm, Liberalernas migrationspolitisk talesperson, ger en kommentar till ledarsidan: ”Att kollektivt besluta att 9 000 personer som alla har fått avslag, ofta i flera instanser, och där alla är över 18 år innebär att man ställer den gruppen mot alla andra asylsökande. Det är inte rimligt.” LAGFÖRSLAGET, SOM UNDERGRÄVER asylrätten, är ännu ett tecken på att aktivism styr regeringen och trumfar helhetsgrepp, analys och ansvarstagande.
Häromdagen gav sig Pierre Schori, med förflutet som bland annat biståndsoch migrationsminister i socialdemokratiska regeringar, in i debatten. I en vida spridd artikel kräver han att samtliga unga afghaner som kom 2015 ska få stanna i Sverige (Aftonbladet 18/4).
Schori citerar partiledare Olof Palme (S) flitigt i sin text och påminner om den legendariska statsmannens engagemang för världens flyktingar. Som läsare får man intrycket att om vill verka i Palmes anda är det enda moraliskt rätta att generöst dela ut uppehållstillstånd, även på tveksamma grunder.
Schori väljer dock att inte ta upp Palmes åsikt om hur främlingsfientlighet bör motverkas i Sverige.
I en intervju med tidskriften Invandrare & Minoriteter 1977 fick Palme denna fråga och svarade: ”För det första måste vi ha en reglerad invandring, det har jag alltid varit anhängare av. Alltså att vi på ett rimligt sätt, kvantitativt, kan bemästra problemet. För det andra att vi för en konsekvent jämlikhetspolitik. Om någon av dessa två förutsättningar brister, riskerar vi att få svåra problem”. SCHORI DRAR SIG inte heller för att jämföra dagens situation med hur socialdemokratiska regeringar under Vietnamkriget lät amerikanska desertörer få asyl i Sverige. Det är en tveksam parallell.
Journalisten Johan Erlandssons bok Desertörerna (Carlsson förlag, 2016) handlar om de amerikanska militärer som fick en fristad i vårt land i slutet av 1960-talet och de första åren på 70-talet. Schori nämner inte att det endast rörde sig om 800 amerikanska medborgare och att många av dem återvände till USA för längre eller kortare fängelsestraff.
Att öppna dörren för desertörerna handlade inte bara om humanism utan även om att socialdemokratin ville plocka politiska poäng i en tid som präglades av starka antipatier mot USA. DEN HISTORISKA SANNINGEN, som Schori undviker, är att socialdemokratin under långa perioder har präglats av en skepticism mot alltför stor invandring, i synnerhet av arbetskraft. Det var Ingvar Carlssons (S) regering som 1989 drev igenom Lucia-beslutet som i praktiken nästan innebar ett stopp vid gränsen.
Det är således långt ifrån säkert att Olof Palme skulle ha applåderat att tusentals personer utan skyddsskäl får stanna i Sverige, som nuvarande regering kräver. Frågan är hur Socialdemokraternas kärnväljare ställer sig detta valår.