I svensk vanlighet
Harvester spelar under en stor banderoll som förutom gruppnamnet visar sex ansikten: sångaren Bob Dylan, tonsättaren Terry Riley, miljödebattören Georg Borgström, filosofen Michel Foucault, en gammal indian samt ordförande Mao. Sammanställningen säger något viktigt om musikens täthet och obestämbarhet. Allt på en gång, strukturalism och kollektivism, minimalism och skepticism. Men allt flyttar på sig, hamnar någon annanstans, i någon sorts förskingring. EN AV STARTPUNKTERNA för gruppens aktiviteter är Terry Rileys besök i Stockholm, i april 1967. Flera av medlemmarna deltar i ett framförande av Rileys minimalismklassiker In C, och de repetitiva förloppen kommer att fortsätta in i det tunga och malande spelet.
Två av medlemmarna, Bo Anders Persson och Thomas Tidholm, publicerar under denna tid en artikel i den danska tidskriften ta’ med rubriken Om Terry Riley och oss andra. Texten berättar om ögonblickets förtätningar, men handlar i lika hög grad om International Harvesters egna framträdanden: ”Om man vill kan man se ljudet framför sig. Det löper genom rummet som en förstorad ullgarnstråd som är stillastående därför att rum- met rör sig i samma hastighet, åt samma håll /…/ Det handlar om ett slags dechiffrering där upplevelsen kan bestå i att prova olika nycklar, koder, program på en oöverskådlig struktur och plötsligt hitta en lyssning som för en stund låter en se inte bara ett språk utan också de möjligheter som finns till samtal.” MEN MITT I alltihop finns också en särpräglad sorgsenhet, till exempel i den långa improvisationen How to Survive som avslutar Sov gott RoseMarie. Låten spelades in under en konsert i Vitabergsparken i Stockholm sommaren 1968. Det återhållsamma spelet från handtrummor, cello, flöjt och gitarr och den inåtvända, nynnande sången, blandar sig med hundskall och ljud av barn som leker. Från Terry Riley rätt in i den svenska vanligheten. Musik i dagsljus, och man ser det hela tydligt framför sig, björkdungen och glasskiosken, gungorna i lekparken, paren som kommer gående med sina plastpåsar och picknickkorgar, bilarna som far förbi på gatan.
I den långa intervju som Mats Eriksson Dunér har gjort med Thomas Tidholm och som medföljer boxen, berättar Tidholm om den känsla av vidare gemenskap som musiken hörde ihop med. ”Vi skapade tillsammans ett stort ljud, men vad som kom fram, vad som i ett visst ögonblick hördes inne i det ljudet, kunde nog vara ganska slumpartat. Det fanns hallucinatoriska ögonblick när man hörde allt möjligt som inte fanns där.” DET ÄR PRECIS detta som är storheten med International Harvesters musik som den låter nu, 50 år senare. Den framkallar sådant man hör inne i huvudet, tankarnas fördrömda klanger, städernas och naturens hemliga rytmer. Den berättar om något som lever vidare och fortsätter att förändras.
Man kan höra ansatser till det som International Harvester ägnade sig åt hos åtskilliga samtida musiker, alltifrån Anna von Hausswolff till Godspeed You! Black Emperor, liksom hos de oräkneliga artister som ägnar sig åt drone- och noisemusik. Men i nästan samtliga fall saknas de vidare dimensionerna, det som gör ljuden socialt kommunikativa. Det hallucinatoriska har blivit en stilmarkör bland många andra.