Vrålsnabb tomteaction
Sherlock Gnomes låter inte tittaren vila en sekund – men filmen har ändå flera goda sidor.
VÄL SNABBFOTADE. Regi: John Stevenson, USA, 2018 (86 min) Den fristående uppföljaren till Gnomeo och Julia inleds med att några trädgårdstomtar (gnomes på engelska) står framför en sagobok och funderar på vilken berättelse man ska presentera för biopubliken den här gången. Kanske Game of Gnomes eller Twilight Gnome? Valet faller till slut på Sherlock Gnomes. Ett småkul namn, men det är knappast busenkelt för den svenska barnpubliken att förstå den komiska poängen. FILMENS REGISSÖR John Stevenson fortsätter med vuxenorienterade skämt och inslag (så att alla föräldrar i salongen inte ska somna?). Bäst är en snygg hyllning till slutet i Conan Doyles Det sista problemet. Romanen där Holmes och ärkefienden Moriarty störtar ner från Reichenbachfallen i Schweiz. Och dör. Trodde alla. I Sherlock Gnomes finns vattenfallet vid Tower Bridge. STEVENSON VÄLJER ATT berätta i ett snudd på sinnessjukt högt tempo från start till mål. Han är övertygad om att dagens unga barnpublik är för otåliga för att mäkta med lugnare filmpartier, lite tid för eftertanke. Stevenson borde spana in de fantastiskt bra filmerna om björnen Paddington. De filmerna får ta den tid de tar, utan action nonstop.
Hursomhelst. Gnomeo och Julia, som mirakulöst överlevde i trädgårdtomteversionen av William Shakespeares tragedi (det får ju inte vara för sorgligt), har fått huvudansvaret för en vacker trädgård, där det finns en hel del att pyssla med, i London. Samtidigt går den arrogante, självupptagne och faktiskt odräglige privatdetektiven Gnomes och hans kuvade kompanjon Watson omkring och väntar på ett svårt fall att lösa, ett fall som gärna får inkludera Moriarty. Detektiven måste rycka ut när Londons trädgårdstomtar blir kidnappade. SOM RECENSENT ÄR det enkelt att döma ut Sherlock Trädgårdstomte som världens mest korkade filmidé, men jag tycker att det finns en del som hamnar på filmens pluskonto, till exempel en smart och handlingskraftig hjältinna (Julia), några lätt surrealistiska scener från Chinatown och en oväntad vändning som jag inte lyckades lista ut i förväg (extremt ovanligt).
Men, okej. Om man jämför med de gamla svartvita filmerna med Basil Rathbone, tv-serien Sherlock eller varför inte Disneys Mästerdetektiven Basil Mus (notera förnamnet!) är detta ingen film som man behöver fundera på i flera veckor. Och så har vi det återkommande problemet slarvig dubbning till svenska. I USA försöker man anlita skådespelareliten för att ge röster åt animerade långfilmer, men så är det tyvärr inte längre när filmerna svenskdubbas enligt en löpande band-princip. I ORIGINALVERSIONEN av Sherlock Gnomes görs rösterna av till exempel Johnny Depp, Emily Blunt, Mary J Blige, Michael Caine och Ozzy Osbourne. Jo, faktiskt.
I USA försöker man anlita skådespelareliten för att ge röster åt animerade långfilmer, men så är det tyvärr inte längre när filmerna svenskdubbas