Blå känslor med Nero
Den blå färgskalan på Arvid Neros album imponerar på GP:s recensent Johan Lindqvist.
ROCK ARVID NERO Mother Earth (TMB Records) ****
”I could say that I’m lonely, but I prefer to say that I’m blue, yes, I’m blue”, sjunger Arvid Nero i Underground. Han riktigt gottar sig i den bitterljuva känslan till ett jordigt, rastlöst rocksouligt komp.
Ni som har haft koll på göteborgaren Arvid Nero, och ni är några stycken, känner igen låten. Den har funnits ute ett bra tag. Men det här är alltså fullängdsdebuten som bland annat även rymmer tidigare släppta Jesus knocking, Bored with clay, Mother Earth och Berlin-skildringen Primitivo bar.
ARVID NERO SÄGER själv att han inte är så noga med att det ska finnas någon röd tråd, låtarna måste inte hänga ihop till en helhet utan är snarare berättelser och brottstycken ur livet. Någon har kommit till honom på spårvagnen, någon annan när han krattat gångarna på kyrkogården där han jobbade, en annan på cykeln genom Europa.
Ändå finns en tydlig ton, en känsla som löper genom skivan, en färgskala som är just mörkt blå. Arvid Neros styrkor hittas i sångrösten, det är uppenbart, men även i hans förmåga att hålla fast i just den där blå känslan. Vilket i sin tur ger honom större rörelsefrihet att variera arrangemang och instrumentering.
JAG GILLAR HUR Rainbow coloured eyes lunkar på, inspirerad av Bob Dylans Things have changed, jag nickar uppskattande åt det subtila handklappet i Desert woman, det samplade ylandet i Mother Earth och hur det grooviga pianot och något svårtytt, rasslande ljud bygger Run on.
I grunden finns bluesen, Arvid Nero har lyssnat myck- et på de gamla mästarna, och även om han inte tagit med sig råheten hörs influenserna, kombinerat med Springsteens Youngstown, i sångmelodin till Grandpa där Arvid Nero sjunger om sin morfar. Fiolen är väldigt fin också.
Det som Arvid skulle kunna utveckla är att våga ännu mer, släppa på handbromsen. Han är duktig på hantverket men jag önskar att han vågade lita på det och kasta sig ut. Det finns något kontrollerat över skivan. Inte sällan anar man en Nick Cave som står och smyger i kulisserna. Han sjunger ju också rotig blues och soul och rock. Men i stället för att bara beskriva de inre demonerna låter han dem fara ut och riva och slita i musiken samtidigt som han likt en lejontämjare är den som bestämmer.
Öppna slussarna nästa gång, Arvid, det kommer att bli fantastiskt.