Far och flyg med sömnen
Det är som det brukar vara med saker som planeras i god tid. Plötsligt finns ingen tid. Bara mycket som ska packas, tvättas, fixas och förberedas. Efter viss överläggning tas därför beslutet att vaka in en förestående avresa.
Det vill säga, sonen och maken packar och vakar, döttrarna packar och går och lägger sig som vanligt och själv springer jag runt med pick och pack och plock tills jag stupar i säng halv ett på natten och därmed får sova i goda tre timmar innan klockan ringer. Eller rättare sagt, den hinner inte ringa för jag vaknar av mig själv tio minuter innan.
Detta splittrade upplägg följer oss sedan längs färden.
I TAXIN TILL Landvetter har den vakande mannen fortfarande energi nog att ta kommandot såväl över chaufförens fickparkering som för småprat i framsätet och betalning. Den vakande sonen däremot somnar i baksätet innan taxin börjat rulla. Hans huvud glider i slow motion ner mot bröstet och som en reflex kommer en hand upp som stöd. Själv yrvaken efter min tretimmarsvila missuppfattar jag läget grovt, tar tag i sonen och frågar överdrivet bekymrad hur det är med honom.
– Är du ledsen?
– Va …?
– Gråter du?
– Gråter? Men för i (pip) MAMMA! Nä. Jag försöker SOVA.
På Landvetter har vi förstås gott om tid så jag köper en pocket och hamnar i glatt samspråk med pocketbokförsäljaren. En trevlig kvinna som inte alls tycker att det är konstigt att man kan råka vända betalkortet åt fel håll tre gånger klockan fem på morgonen.
Under tiden tar vak-maken en stärkande kopp kaffe och dukar upp en liten medhavd frukost vid gaten. Sonen har nu vaknat till och äter med aptit, medan döttrarna, som åt kvällsmat innan vi gick och la oss, ännu inte är särskilt hungriga.
Men i planet som först ska ta oss till Stockholm tar naturlagarna över helt och familjens äldste (maken) somnar tungt med hakan mot bröstet medan planet fortfarande står på marken och under samma stund gör familjens yngsta (elvaåringen), som nu har blivit hungrig, slut på sin färdkost: ett godiskfyllt påskägg. Övriga familjen dåsar sig över denna transportsträcka.
55 MINUTER SENARE kliver således en sömndrucken, en sockerspeedad och tre småsega resenärer av på Arlanda. Med undantag för elvaåringen som dansar fram, tar de sig mycket makligt till en ny gate och ett nytt flyg. Denna gång med destination långt bort.
Vid detta lag är jag och tonårsdottern hungriga så vi går och köper lite ny frukost som vi äter i den nya gaten. Där delar vi också ett kraftigt fnissanfall åt absolut ingenting, medan maken och sonen delar en coca-cola för att säkert orka gå ombord. Den sockerspeedade ser dessvärre till att även hon få smaka på allt som ger ny energi.
På nästa flight utkämpas sedan en tio timmar lång kamp mot klockan, ögonlocken, toakön, den pilliga matlådan, lusten att se film kontra behovet av att jobba lite när man ändå sitter fast och inte så mycket annat kan göra.
Den utkämpas av var och en på sitt sätt.
Vak-maken somnar innan matbrickan plockats bort. Tonåringarna tittar envist på film efter film, en av dem med imponerande uthållighet, hon har ju hamrat in i oss att hon ABSOLUT INTE kan sova på flygplan så det är liksom bara att försöka hålla sitt ord med rak nacke. Sonen däremot sitter med en allt böjdare profil men blänger bara till svar när jag föreslår att han ska fälla sätet och sluta ögonen.
Elvaåringen kämpar på med syskonens påskgodis, lite snacks, några toabesök, spel i telefonen, film på skärmen, tuggummi och tja, ett faktiskt jämnt och fint humör.
NÄR MAKEN VAKNAR till efter ett par timmar börjar mina fingrar slira på arbetstangenterna. Dags att fälla sätet en stund. Jag känner sömnen komma, trots ett bråkande syskonpar i sätet bakom. Känslan är över på några sekunder:
– Te? Kaffe?
Ja, lika bra det.
Elva åringen sover nog ändå i tio minuter. Eller så blundar hon bara lite, där hon sträcker ut sig över föräldrarnas knän, uppmanad att försöka vila lite. Tonåringarna sover tunga som potatissäckar i exakt en långfilmslängd (men i efterhand är det bara en av dem som medger att det faktiskt gick att sova på planet). Sedan konsumerar de varsin brownie och ser en sista film före frukost.
2,5 timmar kvar. Hur spenderar jag dem bäst? Med en film till? Med att skriva ett kåseri? Eller lyssna på lite musik?
Jag gör allt på en gång för säkerhets skull. Flygresan är ju snart över. En inaktiv period ska snart inledas hinner jag tänka innan jag somnar blytungt samtidigt som planet går ner för landning i L A.
Stan som aldrig sover.